I en kandidatuppsats undersökte jag hur Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Göteborgs-Posten har gestaltat den svenska insatsen i Afghanistan.

Trots att Sveriges har varit en del av Isaf-styrkan sedan 2002 finns det ingen forskning som undersöker hur medier rapporterat om insatsen. Därför valdes nyhetsartiklar, krönikor, ledare och debattartiklar som innehöll orden Sverige/svenska, Isaf och Afghanistan från åtta perioder som sammanföll med riksdagsbeslut om insatsen. Perioderna var under åren 2001-2009 och varierade i tid, från fem veckor till drygt ett år.

Det mest anmärkningsvärda resultatet var hur sparsam medierapporteringen varit. Under nio år publicerades 88 artiklar. GP, med 32 artiklar, hade överlägset flest. Expressen hade endast 15 stycken. GP och Aftonbladet hade tagit upp flest vinklingar och var de enda som i någon utsträckning gav utrymme åt motståndarna till insatsen.

Vid en jämförelse med Irak-kriget blir resultatet än tydligare. Mellan 30 mars och 1 maj 2003 publicerade Dagens Nyheter 172 artiklar om kriget enligt en studie av Jesper Strömbäck och Daniela Dimitrova. Irak-kriget var blodigt och dramatiskt men i Afghanistan finns 500 svenskar. Insatsen i Afghanistan pågår inte bara i Mazar-i-Sharif utan även i Stockholm.

Det är i Stockholm insatsens mandat förlängs och precis som alla politiska beslut som medför stora kostnader och påverkar människoliv förtjänar insatsen uppmärksamhet i medier.

I juni 2002 förlängdes insatsen. Aftonbladet var enda tidning som nämnde att ett sådant beslut fattats. Under de sju veckor som Aftonbladet i totalt två meningar rapporterar om insatsen görs en nyhetsvärdering som resulterar i att prinsessan Madeleine och Carl Bildt omnämns vid 14 respektive nio tillfällen.

Genom att rapportera upprepade gånger om en händelse styr medier vilka frågor allmänheten lägger fokus på och upplever som viktiga. Årliga opinionsundersökningar som utförs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar att försvarspolitik inte står högt i kurs hos allmänheten. På frågan om Sverige bör öka eller minska antalet soldater i fredsfrämjande insatser har hälften ingen åsikt.

Det är svårt att hitta andra frågor som väcker så lite engagemang. Inom försvaret pågår ett omfattande reformarbete. Insatsförsvaret som växer fram bygger på samarbete med andra länder och multilaterala organisationer, vilket gör deltagande i fredsfrämjande insatser till en nödvändighet. Insatsen i Afghanistan kan därför ses som ett exempel på det nya svenska försvaret.

Riksdag och regering bestämmer försvarspolitikens inriktning, men lämnar ofta åt Försvarsmakten att förklara politiken för allmänheten. Nyhetsförmedling handlar om att journalister väljer vad som ska skrivas och på vilket sätt. Val av intervjupersoner påverkar tonen i artikeln och vinklingen. Därför undersöktes vilka personer som citerats. Personal från Försvarsmakten medverkade 43 gånger.

Regeringsmedlemmar förekom nio gånger under nio år och då ofta som avsändare till en debattartikel. Talibaner och krigsherrar har intervjuats sex gånger, nästan lika många gånger som svenska regeringen. Att militärer citeras ofta är inte konstigt eftersom många nyheter handlade om soldater som skadats eller dödats, pansarskyddad av fordon eller när soldater varit i stridigheter.

Men att ansvariga för politiken så sällan intervjuas eller går ut och försvarar sin politik är oroväckande demokratiskt sett. Medier motiverar sin egen existens och lockar läsare genom att ta upp samhällsfrågor och politik.

Det är sannolikt att allmänhetens stora ointresse för frågor som rör försvaret har kopplingar till att varken medier eller politiker sätter försvarspolitik högt på dagordningen. Precis som att medier har ett ansvar att rapportera om nyheter har politiker ett ansvar gentemot väljare att förklara den förda politiken. Medierapporteringen kring insatsen i Afghanistan visar att båda parter har misslyckats att ta det ansvaret.

Viktoria Asp