Jag har sedan jag var 17 år till största del jobbat med kassa villkor inom låglöneyrken och bättre betalda men okvalificerade yrken, ljusår från heltid, fackligt raseri och a-kassa. Att bemanningsanställda åtnjuter lön den tid de inte arbetar, och att problemet enbart består i att anställda sägs upp och sedan hyrs in igen eller i osäkra arbetstider, är en lögn.

Mina anställningar på tre bemanningsföretag har alla inneburit att jag inte fått ett korvöre utöver de timmar jag varit på arbetsplatsen, och hur många timmar man får möjlighet att arbeta varje vecka är fullständigt godtyckligt. Till detta kommer faktumet att en bemanningsansvarig sällan accepterar sjukanmälan som en giltig anledning att inte åka till jobbet. När man väl behöver leverera arbetskraft snabbt till en kund är vilka metoder som helst tillåtna.

Jag har jobbat på timmar inom det förunderligt rasistiska och sexistiska maskineri vården stundtals utgör, där frånvarande chefers försumlighet kunde omintetgöra mina arbetsmöjligheter i långa perioder. En tid hade jag 16 olika arbetsplatser inom skola och omsorg, vilket gav en insyn i den vanvård och de tvivelaktiga uppfostringsmetoder som förekom på oroväckande många ställen.

Vid ett tillfälle påpekade jag att en man jag hade hand om i hemtjänsten uppenbarligen inte duschat på väldigt länge, han luktade starkt av urin, hans hårbotten fjällade av fett och hans penis var täckt av vitgula avlagringar, och ett fel i schemaläggningen uppdagades. Det var ett uppenbart Lex Sarah-fall men det enda som hände var att jag, timvikarien som tog mig ton, behandlades som paria i några veckor.

Jag har slingrat mig som en orm ur obehagligt skitsnack om hur stora kön de få gubbarna på jobbet kan tänkas ha och huruvida den enda unga killens ännu yngre flickvän släpper till. Jag har suttit tyst genom otaliga luncher med samtalstemat det är bara negrer som slår kvinnor och X på avdelning Y är en jobbig kärring som pratar för mycket, och har ni sett hur hon ser ut, hon dricker nog. Man har inte råd med några hjältedåd som timvikarie.

Jag har rensat golvbrunnar på turistanläggningar med fingrarna, spolat toaletter rena från tyskt bajs och skrubbat duschar rena från hudavlagringar och mögel. Jag har jobbat med att slänga gynekologiska sopor i fyra år. Jag har varit anställd på både Burger King och McDonald’s; på det senare stället blev jag på ett förnedrande sätt avskedad under arbetstid inför mina kollegor. Vi hade fått en ny chef som tyckte vi var för många och åtgärdade det hela med sist in, först ut.

Jag vill tillägga att bilden jag målar upp här inte är hela bilden av min tid på dessa arbetsplatser. Jag har jobbat med många engagerade människor som gjort sitt bästa varje dag, trots att deras arbetsvillkor successivt försämrats och trots att de varit hårt ansatta av besparingar. Detta gäller alla mina arbetsplatser.

Det jag pekar på är tendenser, inte regler. I vården, förskolan och skolan lärde jag mig dessutom otroligt mycket om människor, mänsklighet och medmänsklighet. Framförallt lärde jag mig i mötet med ålderdom, muskelsjukdomar, schizofreni och mobbade barn saker om mig själv. Det är en erfarenhet jag aldrig hade velat vara utan och jag önskar att undersköterskor, personliga assistenter, förskolepersonal, vårdbiträden och alla tusentals timvikarier ska få åtnjuta den respekt och den lön de förtjänar för sitt arbete.

Underligt nog har jag i min klagan över mina arbetsvillkor eller själva arbetsuppgifternas monotona tristess emellanåt blivit uppläxad av dels vänsterpolitiskt lagda ungdomar, som tycker att jag ska vara glad över att ha ett riktigt kneg och få smaka lite på den LO-baserade verkligheten, dels ungmoderater som styva i korken förklarar att det är tacksamhet jag borde känna. Att de flesta av dem som storsint förklarat mina upplevelsers ogiltighet aldrig uppburit ett jobb utanför kultursfären respektive familjeföretaget tycks mindre relevant.

Det finns ändå en stor skillnad mellan mig och många av mina forna arbetskamrater. Jag har aldrig haft intentionen att stanna. Jag har hela tiden arbetat med vetskapen att jag har möjlighet att skapa mig ett annat öde. En del av mitt vuxenliv har jag levt under existensminimum. I perioder har jag inte arbetat alls, men har ändå vetat att mitt sociala skyddsnät hjälper mig när jag inte får jobb, när CSN strular eller när jag sjabblar bort mitt eget ansvar. Vid ett tillfälle har jag fått socialbidrag, eller försörjningsstöd som man säger för att inte stigmatisera.

Vi är rätt många som lever i detta gränsland mellan klasserna, förstås beroende på hur man definierar dem. Inte blir jag arbetarklass för att jag arbetar sida vid sida med utslitna kvinnor, för att jag inte har råd att betala hyran eller för att jag har socialtjänsten på meritlistan. Jag har aldrig deltagit i marxistisk produktion, bara distribution, omvårdnad och gödning. Dessutom är jag student i teoretiska ämnen, Freud och Gud och annat borgerligt som man inte blir något av, vilket jag ofta känt mig tvungen att ligga lågt med på mina arbetsplatser. Min uppväxt i en stadsdel röd som blod gör mig inte heller till arbetarklass, trots att mina gymnasiekamrater kallade mig kommunisthora.

Lika lite blir jag överklass av att ha gått på ett konservativt privatgymnasium med terminsavgift, där stadens och kranskommunernas pluggess samlades under blå fana. Jag blev det inte när mina kamrater från den blodröda stadsdelen kallade mig borgarbracka och svikare. Jag blev det inte när jag röstade ja till EMU eller när jag började plugga på universitetet som 19-åring och gick på reccegasque i svindyr klänning.

Då kvarstår medelklassen, detta omsusade och diffusa begrepp. Medelklassen, dessa uttolkare av underklass, arbetarklass, kreativ klass, överklass, trasproletariat och framförallt sig själva. Medelklassen, som hånar kultursidor och bloggar men likväl är beroende av dem. Medelklassen, som problematiserar sig själva genom självförakt och längtan efter den ”autenticitet” och ”äkthet” som bara redogörelser från en skurhink och en alkoholiserad far kan erbjuda. Trots den stora statusskillnaden mellan kultur och nöje har litteraturkritikerna och musikkritikerna aldrig stått varandra närmare än i jakten på denna äkthet.

Se skildringarna av de kaxiga arbetargrabbarna Oasis kontra medelklassmusikerna i Blur som exempel, eller kanske den härligt urbana råhet som tillskrivs ”betongpoesin” medan Ranelid bär hundhuvud för sin högtravande inbilskhet.
Det var hårda tider i Eskilstuna, låter Kent och kentjournalisterna oss veta. Ett stort utanförskap att legitimera sig med. Finns det någon arbetarklass ska den framhållas, nästan som en ursäkt för att man har mage att sitta där och skapa.

Klasskillnaderna existerar i allra högsta grad, men det blir lätt kokett när alster ska värderas som bättre och sämre utifrån en sådan skala. För att förstå vem jag är, och var jag platsar i den hegemoniska och icke-komplexa klassdebatten, tittar jag bakåt i släktleden.

Min mamma kommer från en sörmländsk småort och en släkt där folk arbetat och inte studerat. Morfar var liksom sin far målare, mormor jobbade på Televerket men blev i unga år polioförlamad. Mormorsmor var städerska och mormorsfar var skomakare. Mamma var den första i släkten som tog studenten. Hon blev senare hippie och engagerade sig mot kriget i Vietnam. Hon utbildade sig utan att ha stödet hemifrån i ryggen. Nu är hon lärare, egenföretagare och en av de tanter som bär upp kulturlivet för oss alla. Min mamma har gjort en typisk klassresa. Min pappa däremot, kommer från småborgerlighetens högborg, Uppsala.

Min farfar var inte bara professor i kulturgeografi, han var också rektor på Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den konservativa studentföreningen Heimdal. Farfarsfar var ingenjör. Farmor slutade arbeta när hon gifte sig. Hennes föräldrar var lärare respektive socialarbetare. Farmor och farfar umgicks i akademiska kretsar, en tid som farmor berättat en del om, bland annat om att hon som kom från något enklare förhållanden än farfar ibland kände att det var svårt att passa in.

Min pappa blev inte läkare eller ekonom som sina bröder, utan först vpk-medlem och brevbärare, sedan journalist och informatör. Och så möttes de tu innan de var färdigutbildade och uppfostrade fyra barn, en kort period i en trång fyrarummare, innan min bror flyttade hemifrån och de köpte hus. De kokade billig linssoppa för att kunna ta med oss på semester varje sommar. Att jag inte kunde få allt blev jag först riktigt medveten om när jag började på gymnasiet, i mötet och jämförelsen med blivande ekonomer, jurister och läkare.

När mina föräldrar möttes på någon sorts mitt antar jag att deras avkomma ärvde denna medelpunkt och att det blev min klass. Att det kulturella kapital jag fått hemifrån är större än mitt monetära pekar i samma riktning. Jag antar att jag tillhör den kulturella medelklass som hur den än krumbuktar sig inte kan komma undan skuggan under fötterna.

Då är vi tillbaka på kultursidorna, där min klass hänger sig åt rungande självförakt, nej förlåt problematiserar sin privilegierade position. Och det på ett sådant förenklande och kategoriskt sätt att man kan tro att arbetare är kolgruveädlingar som alltid bliver vid sin läst, att medelklassen består av skamsna studenter rädda för att få skit under naglarna och dumma tjänstemän utan koll på verkliga villkor och att överklassen ägnar sig åt att föda nya kapitalister när de inte äter bakelser på mahognyinredda professor- eller kapitalistkontor.

Se där, ännu en text där medelklassen tar sig ton medan volvoarbetarna sliter. Jag borde skämmas (eller använda min mammas klassresa för att legitimera mina anspråk).