En aggressiv pöbel drar genom staden och skanderar ”Hitler! Död åt judarna!” Skolelever hotar att slakta judiska elever. Judar trakasseras med rasistiska glåpord av vilt främmande människor på öppen gata och attackeras med stenar, smällare och rörbomber under offentliga sammankomster. Synagogan och den judiska begravningsplatsen skändas. Kapellet sätts i brand. Judiska familjer väljer att flytta till andra städer eller rentav fly utomlands.

Är det här en beskrivning av Tyskland på 1930-talet? Nej. Det är Malmö av idag.

Skånska Dagbladets inledande artiklar om den ökade hotbilden mot Malmös judiska invånare öppnade upp till en grotesk och brutal verklighet i dagens Sverige, som de flesta av läsarna sannolikt var relativt omedvetna om. Så även Malmös starke man, kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S).

Den därpå följande rapporteringen, såväl i lokalpressen som i rikstäckande media, har sedan dess med mycket få undantag i stort sett uteslutande fokuserat på Ilmar Reepalu som person och de uttalanden han har gjort.

Förutom upprinnelsen till det massmediala pådraget, en brutalt smärtsam vardag för Malmös judiska invånare, utvecklades det snabbt såväl ett lokalpolitiskt- som ett inrikespolitiskt perspektiv i frågan, där företrädarna för de två sistnämnda under allt mer infekterade och aggressiva former av olika orsaker utan tvekan har lyckats dra till sig den största massmediala uppmärksamheten.

Detta har av allt att döma skett till priset av en minskad belysning av både den ursprungliga problematiken för Malmös judiska invånare och den faktiska verklighet som ligger bakom den.

Efter att ha skrivit tio egna blogginlägg som tar upp olika aspekter av debatten kring den ökade hotbilden för Malmös judiska invånare, och läst runt tvåhundra av de artiklar som har publicerats de senaste sex veckorna, är det min uppfattning att det saknas väsentliga inslag i massmedias rapportering om saken.

Det stod på ett väldigt tidigt stadium klart att det bland annat finns klara åsikter om vad det är för en grupp av individer som genom sina handlingar står för den ökade hotbilden mot Malmös judar.

Det talades i allmänna termer om vänsterextremister, men framför allt om unga individer med rötter i arabvärlden. Efter en och en halv månads rapportering har det dock inte skrivits mycket mer än så om detta. Varken i lokalpressen eller i de stora rikstidningarna.

Det råder i stort sett en komplett tystnad med avseende på en närmare granskning av gärningsmännen och deras motiv. Det lilla som har nämnts i saken, får sägas vara mer av schablonartad karaktär än något annat.

Den fråga jag ställer mig är varför det råder ett så tendentiöst tomrum i massmedias rapportering kring själva förövarna av hatbrotten?

Varför inte blottlägga den faktiska situationen och orsaksmekanismerna till det som utspelar sig i Malmö? Jag hade gärna sett en betydligt större fokusering från massmedias sida på den sidan av saken, än vad som hittills har varit fallet.

Problembilden och dess bakomliggande orsaker måste enligt min mening helt enkelt bättre fram i ljuset, för att kunna få den uppmärksamhet och bli föremål för de åtgärder som krävs. Jag menar att massmedia har en ytterst viktig och värdefull nyckelroll att spela i det sammanhanget, och det som hittills har producerats i det avseendet lämnar en del övrigt att önska.

Prioriteringen och fördelningen av de massmediala resurserna, i anslutning till den ökade hotbilden mot Malmös judiska invånare, får sägas ha varit till fördel för inte minst belysningen av den lokalpolitiska händelseutvecklingen i frågan.

Det här väcker samtidigt en berättigad fråga om hur de olika aktörerna inom massmedia ser på sig själva och sin egen roll i det som sker i det omgivande samhället. Inte minst i relation till övriga aktörer i den aktuella saken.

Gör man ett redaktionellt val att inta en position där man lägger fokus på att i stort sett enbart referera det som sker, och av olika orsaker avstår från ett mera djuplodande granskande, så vill jag mena att man bidrar till den i vissa avseenden massmedialt skeva händelseutveckling vi har sett i samband med uppmärksammandet av den ökade hotbilden för Malmös judiska invånare.

Det utvecklas då lätt en situation där, som i det här fallet, till exempel den i alla avseenden etablerade politiska sfären helt utifrån sina egna målsättningar breder ut sig och sätter dagordningen för de frågor som anses vara de korrekta och väsentliga i sammanhanget.

Detta riskerar då att ske tillsammans med en förlust av en både djupare, bredare och kanske också obekvämare – men sannolikt också mera rättvisande – journalistisk granskning i ordets rätta bemärkelse.

Martin Andersson