När jag var tonåring blev jag ihop med en tjej som var arbetarklass. Trots att vi bodde i samma villakvarter och våra föräldrar körde samma bilmärke var det en kulturchock. Det handlade inte om pengar, utan om smak och bildning. Vart åkte man på semester, såg man på Tipsextra, fanns det böcker hemma och vad drack man till finmiddagen? Hur såg man på utbildning? Det var några av de frågor som markerade skillnaden.

När jag sedan i början av 1990-talet bodde i USA blev jag som många andra européer chockad av den amerikanska medelklassen. Den var som arbetarklass, fast med mer pengar.

I stället för ett bibliotek hade den ensamstående tandläkaren låtit göra om ett av rummen i den stora villan till ett TV-sportcenter, tapetserat med motiv av amerikansk fotboll, där han kunde njuta av storbildsteven i en inställningsbar läderfåtölj.

Vulgärt så det förslår, eller befriande självständigt, beroende på hur man vill se det.

Möjligen beror denna skillnad på att den europeiska borgerligheten ända sedan sin tillblivelse har strävat efter de aristokratiska idealen. Man har kommit upp sig i världen ekonomiskt och lekt adel, helt enkelt. I USA saknas denna aristokratiska tradition, och därför kan medelklassen där vara sig själv, det vill säga knegare med mer stålar.

Poängen är att medelklassen alltid har haft behov av att skilja ut sig från arbetarklassen. Det är liksom själva definitionen av medelklass, att den inte är arbetare. Och man använder de medel som står till buds. I Sverige är den ekonomiska skillnaden utsuddad, så därför fortsätter vi att snobba till oss för att känna oss förmer. I USA köper de ett större hus och fler bilar.

Därför tror jag att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att orsaken till att svensk dagspress har så mycket kulturdebatt och -bevakning beror på vår starka folkbildningstradition. Och att borgerlighetens ekonomiska styrka aldrig har motsvarats av samma kulturella muskelkraft.

Det är precis tvärt om. Det hänger visserligen, med Linderborgs ord, "samman med vår starka jämlikhetstradition". Men på ett annat sätt än hon föreställer sig.

När medelklassen har berövats sin ekonomiska möjlighet att skilja ut sig från arbetarditon har den bara sin överlägsna smak och bildning att ta till. Och då passar en kvalitetstidning bra som markör. Det var min, och inte min tonårsflickväns, familj som prenumerade på den sortens rikstäckande morgontidningar som Linderborg syftar på.