I dag finns inte ett enda nationellt medialt organ som lyfter fram lika mycket damidrott som herridrott. Det finns tydliga tendenser inom samtliga medier att premiera det manliga könet. Detta ger konsekvenser för tjejers möjligheter att utöva idrott på hög nivå.

Det som inte syns finns inte. Det blir konsekvensen av mediernas strukturella undangömmande av kvinnors idrottsprestationer. På detta vis upprätthåller och reproducerar medierna tjejers underordning inom idrotten.

Så länge massmedia inte anser kvinnors prestationer likvärdiga männens, förmedlas även detta budskap till oss mediekonsumenter att kvinnlig sport är ett andra klassens fenomen. Det är hög tid att denna fråga får mer uppmärksamhet.

Jag har under två månader undersökt dagspressens sportrapportering. Resultatet var ringa förvånande - nio av tio artiklar handlade om männens idrottande. Fenomenet är likadant såväl nationellt som lokalt. Samtidigt består idrottens aktiva utövare till 40 procent av kvinnor. Rättvist eller orättvist? Svaret är definitivt orättvist!

Handlar idrotten mer om medialt marknadsvärde än om de stora prestationerna? Det märks extra tydligt inom fotbollen, där det faktiskt ofta är damerna som står för de internationella prestationerna. Herrarnas VM-brons från 94 är något som många än lever på, medan damernas VM-silver från 2003 är som bortblåst. Är inte ett silver av ett högre värde än brons? Måste tjejerna prestera bra, med jämnare mellanrum, för att synas?

Jag undrar varför man aldrig får höra att det är tråkigare att se kvinnligt höjdhopp, för de inte hoppar lika högt som männen. Samtidigt som man ofta får höra att damfotboll är så tråkig för de spelar sämre än herrarna.

Varför ska man se skillnader mellan könen i lagidrotter, när man tydligen inte gör det i individuella idrotter? Medierna lyfter ofta fram kvinnliga idrottare som sysslar med individuella idrotter.

Ett aktuellt exempel är skidskytten Helena Jonsson. Samtidigt lägger man utan problem rapportering från damallsvenskan i fotboll och andra rikstäckande lagidrottsserier åt sidan och skriver istället något uppslag eller två extra om herrallsvenskan.

Jag har upprörts över att den största diskussionen under OS har handlat om huruvida damhockeyn ska få finnas på OS-programmet eller inte. Där har medierna tagit en klar ställning emot damhockeyn.

Vore inte det ett steg tillbaka för damidrotten om man aktivt fryser ut ishockeyn för damer ur OS-programmet? Olympiska spelen är i dag det största som finns för hockeyspelare med kvinnligt kön, och det enda forum där kvinnliga ishockeyspelare faktiskt har en chans att synas. Medieintresset för OS generellt svalnade markant efter att herrarnas hockeylandslag åkte ut i kvartsfinalen. Därigenom försvann också ett stort intresse hos folket.

Manliga lagidrotter, i synnerhet ishockey och fotboll, har en klar tendens att favoriseras i pressen. Medierna främjar således en ojämställdhet.

Drömmen om att bli en elitidrottare finns hos många unga idrottsutövare. Dessa drömmar kan inte uppnås hos alla och än mindre hos tjejer. Det beror till stor del på den ojämställdhet som finns inom idrotten. Manliga idrottare tjänar bra mycket större summor än sina kvinnliga motsvarigheter och media bidrar inte ett dugg till att förbättra denna situation.

Genom att rapportera så mycket mer om männens idrottande skapas där ett starkare marknadsvärde för sponsorer att synas på.

Att kvinnor är diskriminerade i lönefrågor är inget unikt för idrotten. Även om idrottarna i sig är minst lika konkurrenskraftiga på absolut toppnivå, så tjänar de manliga idrottarna mer än de kvinnliga.

En förutsättning för en framgångsrik idrottsutveckling är att idrotten är jämställd. Om idrotten ska kunna bli jämställd måste medierna ta sitt samhällsansvar och bidra till detta!