Att politikerna röstar lojalt är en långlivad tradition. Det konstaterar statsvetaren Daniel Tarschys; ett fenomen som bland annat har att göra med den starka klyvningen mellan oppositionen och regeringssidan (Mellan folkhem och Europa, 2008. Liber). Ett exempel är den amerikanska kongressen, där de enskilda ledamöterna är mer självständiga än i den svenska riksdagen, menar Tarschys.

Den starka partisammanhållningen hos våra förtroendevalda håller nu som bekant på att cementera blockpolitiken. Vid förra valet svetsade de borgerliga partierna sig samman och nu har de rödgröna bildat sin allians. Detta är en ny utveckling i svensk politik. Men frågan är hur väsensskilt detta är jämfört med hur det har varit.

I Sverige älskar vi ideologisk uppdelning mellan blocken. Enligt statsvetaren Henrik Oscarsson visar internationella jämförelser att det svenska partisystemet är ”världens mest endimensionella”. Historiskt har de politiska motsättningarna strukturerat partierna i enlighet med höger-vänsterskalan.

Denna valrörelse kommer att vara annorlunda än de tidigare. Respektive koalition är mer än någonsin intresserade av att uppfattas som samkörda och eniga. På så sätt ska väljarna övertygas om att just de är mer regeringsdugliga än motståndarna. Stora stridsfrågor ska sättas under skäppan och ideologiska skillnader tonas ner.

Vilka demokratiska problem kan detta tänkas innebära? Om de folkvalda redan nu har en tradition av att vara partilojala, kommer de nu att även krävas på allianslojalitet. Alltså; en väljare som röstar på parti X kan vara säker på att dess representanter förväntas solidarisera med parti Y:s politik. Det är svårt att se hur detta gynnar politiskt ansvarsutkrävande. Vidare kan man som väljare vara hyfsat säker på att ledamöterna i parti X i ännu mindre utsträckning kommer att ägna sig åt fri röstning, jämfört med tidigare mandatperioder.

Om journalistprofessor Jesper Strömbäck har rätt har valbevakningen hittills handlat mer om splittringar inom blocken än om den faktiska politiken. Han beklagar situationen eftersom medierapporteringen sålunda skapar dåligt informerade väljare och en förenkling av verkligheten.

Han har rätt. Men det är också rätt att valbevakningen riskerar att förvandlas till politisk propaganda om medierna inte ägnar sig åt just sådan bevakning.

Väljarna har rätt att få veta vilka frågor det råder enighet om mellan partierna i respektive allians – något som alltså partierna själva ivrigt försöker sprida. Men gissningsvis kommer de flesta väljare på valdagen att fråga sig varför de ska rösta på ett visst parti. För att underlätta deras val behöver media vara angelägna om att spegla både skillnaderna mellan partierna - och sakfrågorna som politikerna vill framställa samstämmighet kring.

Haore Sulaiman
Journalist