Rapporteringen kring Afghanistan intensifierades i svenska medier efter att fem svenska soldater sårades i november i fjol och två officerare dog i en attack i norra Afghanistan den 8 februari i år.

Debatten om soldaternas närvaro och den militära insatsen har gått varm i Sverige. I dag har Sverige drygt 500 soldater på plats i landet.



Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén (SAK), tycker att rapporteringen koncentreras för mycket på den militära konflikten och nyheterna kring striderna mellan motståndsrörelsen och de utländska soldaterna.

– Man lyfter fram för lite av behoven och framgångarna inom den civila utvecklingen i Afghanistan. Vi ser många utmaningar, men också många framsteg som görs.

Den militära rapporteringen kan leda till två problematiska scenarion, bedömer han.

– Det finns risk att man sänder två signaler. Dels att det är hopplöst att göra något civilt, och dels att man ser problemet militärt. Besegrar vi al-Qaida så är allting löst. Det blir en diskrepans mellan den bild som vi i väst får och den bild som afghanska befolkningen får.

I en tidigare Second Opinion har Markus Håkansson vid SAK berättat om olika civila framsteg, bland annat om sjunkande mödradödlighet och att allt fler flickor går i skolan.

Missar helheten

Staffan Dopping, kommunikationskonsult och tidigare verksam inom Försvarsmakten, är positiv till den militära närvaron. Men han tycker att medierapporteringen om Afghanistan missar helheten.

– Många gånger väljer nyhetslogiken att prioritera bort en helhetssyn, och man letar efter dramatik och saker som inte fungerar. Detaljer och specialproblem skärs ut. Till exempel vet alla vilka fordon som är rätt för militären i Afghanistan, men det kommer inte ut hur det ligger i Sveriges intresse att vara på plats i landet.



Rapporteringen är allt för ofta beskriven med krigiska termer, enligt Staffan Dopping. 


– Det är ett problem som gör det svårt för gemene man att veta vad vi gör i landet. 


– Operationen i Afghanistan beskrivs i krigiska termer, och som att Sverige och 41 andra nationer för ett krig. Så har man väl aldrig beskrivit en FN-stödd fredsoperation någon gång innan. På nyhetsplats ska journalisterna inte ta ställning i opinionsdebatten. Genom krigsterminologin ger journalisterna stöd till sidan att man ska ta hem soldaterna.

”Blir för allmänt”

Peter Wallensteen, freds- och konfliktforskare och professor vid Uppsala universitet, upplever inte heller att orsaken till närvaron har förklarats.

– Jag tycker inte att medierna får fram vad vi gör i Afghanistan, det blir för allmänt. Det borde inte vara svårt att berätta det mer ingående. Jag skulle önska att man fick fram befolkningens perspektiv. Hur kan befolkningen i Afghanistan tänkas se på det som sker?



Dock har han förståelse för det militära fokuset i rapporteringen.

– Det är klart att bevakningen är inriktad på det militära, det blir nödvändigt. Ett krig är ett ändå ett krig, och det här är ett av de stora i världen just nu. Men ändå så har vi svårt att följa krigets förlopp. Som medborgare behöver vi få en bild av hela krigsdynamiken, och den skulle vi få om man tydligare såg vad vi gör i landet.

Risk för ensidig bild

Torbjörn Pettersson vid SAK befarar att en militär rapportering ger en allt för ensidig bild av landet.

– Jag är rädd att folk får en överdrivet negativ bild av Afghanistan, och man ser inte det positiva som har hänt de senaste sju åren. Det ges relativt lite medieutrymme kring kvinnornas något förbättrade sits. 



Peter Wallensteen menar att medierna ger en överdriven bild av krigets totala närvaro. Han efterfrågar en mer faktabaserad och detaljerad geografisk beskrivning av händelseförloppen, för att ge närvaro och förståelse.

– Det skulle ge en känsla av att det inte är krig överallt, utan enbart vid vissa platser. Man får den bilden, att det pågår krig i hela provinsen. Det skulle också ge en närhetskänsla, av en plats som är identifierbar.


Mårten Eidevall Wallin
marten.wallin@second-opinion.se


Relaterad läsning (i urval):
SvD1, DN1, DN2, ETC1, AB1, SVT