Står vi inför ett nytt kallt krig mellan Kina och Amerika, frågar sig medierna. Kinas ekonomiska framsteg och allt större internationella självförtroende står i skarp kontrast mot ett splittrat och skuldsatt USA. Spaltmeter har skrivits om hur en nervös amerikansk administration höjer tonen mot mittens rike – där över en femtedel av världens befolkning bor.  Frågan om Taiwans status är hetare än på länge och tal om handelskrig cirkulerar. Men var är Europa i allt detta? 

Vid en första anblick kan Europas utestängning från mediediskussionerna om framtidens maktordning framstå som märkvärdig. Unionen är världens överlägset största ekonomi. Enligt Världsbankens siffror från 2008 är EU:s ekonomi runt en femtedel större än USA:s. Eurozonen, alltså de 16 EU-länder som har euron som gemensam valuta, har en ekonomi bara något mindre än den amerikanska. EU:s inre marknad, som består av över 500 miljoner människor, tornar över USA:s  drygt 300 miljoner medborgare. 

En kör av röster
Mark Rhinard, forskare Utrikespolitiska institutet i Stockholm, förklarar att Europa för närvarande saknar tillräcklig enighet för att höras.

– Europa består av 27 självständiga stater. Det medför att det är svårt att jämföra Europa som en enhet såsom Ryssland, Kina eller USA.

Europa talar inte ofta med en gemensam röst i utrikesfrågor, sammanfattar han. Om det är i alla EU-ländernas intresse att tala med en gemensam röst så försöker de göra det. Unionen försöker nu öka möjligheterna att enas och höras med hjälp av den nytillträdde representanten för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, brittiska Catherine Ashton.

– Men i många fall har ett antal av länder annorlunda utgångspunkt, och då spelar det ingen roll om unionen har en utrikesrepresentant som nytillträdde Lady Ashton, den gemensamma rösten tystnar.

Den Europeiska Unionen är bara så stark som deras förmåga att tala tillsammans. Det vore en illusion att tro att länderna kan, eller vill, tala gemensamt med omvärlden som det ser ut nu, säger han.

– I princip är inte Europas avsaknad av inflytande i stormaktsrelationerna berättigad. Men i praktiken är det 27 stater, som tillsammans är världens största ekonomiska enhet, som har egna utrikes- och exportintressen.

USA:s behov av Kina
Den andra grundläggande anledningen till att Kina och USA står i ensamt fokus är deras gemensamma beroende. Det svåra ekonomiska läget i USA, men ett kraftigt budgetunderskott och stigande statsskuld, har tvingat fram en mycket nära relation mellan länderna. Kina står för mycket av den upplåning som USA behöver för att finansiera det federala underskottet. Denna koppling finns inte mellan EU och Kina, eller EU - USA, vilket avdramatiserar relationerna.

– USA ser Kina som en av sina viktigaste strategiska partners just nu.  De behöver Kina för att låna pengar för återhämtningen. Samtidigt behöver Kina en marknad som kan köpa den export som driver landets utveckling. Denna koppling gör att relationen mellan de två länderna blir väldigt stark och central. 

Mark Rhinard tycker därför att det finns en positiv aspekt med att EU sällan nämns i diskussionerna rörande USA:s och Kinas förhållande. Det speglar unionens ekonomiska oberoende och självständighet.

Så mediernas fokus på Kina och USA, och utlämnande av EU, är inte överdrivet?
– Nej, det tycker jag inte. Just nu är relationen mellan USA och Kina av mycket stor betydelse för världen. 

Påtvingad samling i ledet
Mark Rhinard tror att EU i framtiden kommer att tvingas tala med en gemensam röst i större utsträckning om de vill ha någon makt i det internationella samfundet. 

– Det vi ser nu är ett så kallat ”collective action problem”. Alla staterna inser att de blir starkare om de samarbetar och talar gemensamt. Men på kort sikt är det bättre med bilaterala avtal med exempelvis Ryssland eller Kina. Men på lång sikt kommer ett sådant beteende skapa stor skada för unionen och dess medlemsstater. 

Relaterat: DN1, DN2, SvD, Guardian, Economist1, Economist2

Erik Durhan
erik.durhan@second-opinion.se