KRÖNIKA ”Det började som en orealistisk idé. 15 år senare finns Metro i över 100 städer runt hela jordklotet. Men folk frågar sig – hur kan en nyhetstidning med så hög kvalitet vara gratis?” 

Hög kvalitet? Jag sätter nästan kaffet i halsen, där jag står på ett fullpackat tåg med en pappmugg i ena handen och gratistidningen i andra. Metro firar femton år, och på några glättiga sidor den femtonde februari slår sig tidningen på bröstet med superlativ och skrytsiffror. 

Jag känner stark lust att armbåga någon i sidan för att få medhåll i min irritation, men fortsätter läsa krönikan av VD Per Mikael Jensen. Han berättar nostalgiskt att han minns hur det var när Metro startade. Han häpnade när människor stod på tågen och läste ”den gröna tidningen”. Många säger till honom att det faktiskt är en väldigt bra tidning. På uppslaget efter får ett antal läsare strö socker och fina ord över tidningens förträfflighet, och till och med Janne Josefsson säger att han imponeras av ”vissa artiklar.” 

Så vackert och häpnadsväckande det låter. Men det finns andra historier att berätta, med mindre glansig yta. För oss mediegranskare har Metro många gånger blivit ”skjut mot öppet mål”-tidningen. Givetvis finns det sådana artiklar i andra tidningar, och allt vi granskar är inte dåligt eller fel. 

Men här snackar vi öppet fotbollsmål på mycket nära håll. För att nämna några exempel: 

”Svenskarna slår rekord i bidragsfusk”, skrev Metro förra sommaren. Osant på flera sätt. Anmälningarna från Försäkringskassan hade faktiskt minskat. Men anmälningarna säger oavsett inget om det faktiska fusket, något Brottsförebyggande rådet påpekade.

”Kvinnor är mer lika apor än män”, berättade tidningen nyligen. Enligt artikeln handlar det här om ny, amerikansk forskning. Rubriken är skrattretande, sexistisk - och naturligtvis inte sann. Forskningen är feltolkad av journalister som varken orkat ifrågasätta eller kontakta forskarna bakom studien. 

En annan höjdare: 
”Grönsaker – det farligaste du kan äta”. Behöver jag ens utveckla ett resonemang kring den absurda rubriken? 

Listan över Metros osanna historier kan göras lång. Men tar någon verkligen det här på allvar? Är det ens mediegranskning att korrigera sådana texter? får jag höra i bland. Metro har själva svaret: De har cirka 1.6 miljoner dagliga läsare i Sverige. 17 miljoner människor världen över läser deras gratistidning varje dag. Det motsvarar hela Chiles befolkning, skriver tidningen själv skrytsamt i en notis. 

Med så många läsare följer makt, och med makt följer ansvar. Och chefredaktör Per Gunne verkar ändå ha vissa ambitioner i jubileumsuppslaget: 
– Grundkonceptet är detsamma som för 15 år sedan. En opolitisk nyhetstidning med rapp och granskande journalistik. 

Det kanske är oartigt att inte stämma in i hyllningssången på ett jubileum. Men jag vägrar sjunga med i sådan falsksång. 

"Har ni inte tänkt på att Metro kanske försöker skoja lite", replikerade en läsare en gång. Må så vara. Byt då ut namnet på tidningen till något i stil med ”En ding ding värld.” Eller ryck upp er och ta läsarna och journalistiken på större allvar.