I Sverige finns idag vad man skulle kunna kalla en Diskrimineringsindustri. Det är en stark kraft i samhället, med en uppenbar självförstärkande funktion. Den består av EU-finansierade program som omsätter miljardbelopp och som har som syfte att bedriva opinionsbildning på området. Den består av statligt understödda diskrimineringsbyråer som finns på många håll i landet.

De flesta större fackförbund har diskriminering högt upp på dagordningen. Hur många som arbetar med liknande uppgifter inom det privata näringslivet är det svårt att få grepp om, men en sökning via svenska Google på ordet ”diskrimineringskonsult” ger 81 800 träffar.

Universitet och högskolor utgör något av hörnpelarna i diskrimineringsindustrin. Undervisning och forskning inom områden som strukturell diskriminering och genusteori tar idag stort utrymme på landets universitet.

Men det stannar inte där. Elever ska genom hela skolgången undervisas i strukturella och socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor, som antas vara av diskriminerande karaktär, genom så kallad genuspedagogik. Det finns även särskilda genusdagis, där de minsta barnen ska skolas i den rätta könsläran.

Den mest centrala aktören inom diskrimineringsindustrin är ändå Diskrimineringsombudsmannen (DO). Denna statliga myndighet ska inte bara se till att diskrimineringslagarna följs, den har också en uttalad uppgift att bedriva opinionsbildning. På myndighetens hemsida kan man läsa: ”DO har även en uppgift att uppmärksamma och skapa debatt kring frågor som rör mänskliga rättigheter”.

Det kan låta lovvärt, men i praktiken öppnar det också upp för fullkomligt orimliga tolkningar, eftersom vad som är mänskliga rättigheter många gånger är svårt att definiera. DO (och dess föregångare JämO, DO, och HomO) har härmed framstått som chefsideolog på området.

Diskrimineringsindustrin vilar med andra ord på många olika aktörer. Men finansieringen sker till övervägande del med statliga medel. Med hjälp av undersökningar, rapporter, seminarier, utspel och artiklar befästs den problembild som denna industri vill sätta: Att diskriminering är ett mycket omfattande problem i Sverige. Och att detta kräver radikala åtgärder. Något som våra politiker inte varit sena med att leverera.

Som en avgörande länk i denna kedja finns media och enskilda journalister. Inte som granskare, utan som en del av maskineriet.

Intrycket är onekligen att journalistiken gjort gemensam sak med diskrimineringsindustrin. En sökning på artiklar och inslag i media som handlar om diskriminering ger enorma volymer. Under de senaste åren har det knappt gått en dag utan att media rapporterat om diskriminering eller ämnen som är relaterade till detta område.

En snabb överblick av tidningsklipp från de senaste åren som gäller diskriminering visar dessutom på en slående överensstämmelse mellan de budskap som framförts i den statliga opinionsbildningen och det som stått i tidningarna.

Desto svårare är det att hitta artiklar där journalister ställt kritiska frågor och behandlat diskrimineringsindustrins budskap på samma sätt som inom andra politiska fält.

Media släpper sällan fram kritiska röster. Statistik, om till exempel löner och arbetsmarknad, som går emot de etablerade budskapen verkar snarast tigas ihjäl. Ett aktuellt exempel är ”handskakningsdomen”. Där en man av religiösa skäl vägrat ta en kvinnlig vd i hand i samband med en jobbintervju.

Medan det höjts kritiska röster från politiker och opinionsbildare och i bloggosfären var rapporteringen avsevärt mer följsam i media. Det uppenbart orimliga utfallet i domstolen öppnar upp för en mängd följdfrågor om vad som är diskriminering och mänskliga rättigheter och hur dessa bör tolkas. Och för kritiska frågor kring rätten att utöva sina religiösa ritualer i det offentliga rummet och i arbetslivet.

Det är svårt att tro att någon annan makthavare än Katri Linna hade sluppit så lindrigt undan. Rent allmänt, borde inte DO:s väldigt blygsamma framgångar i landets domstolar fått någon journalist att börja ifrågasätta omfattningen av diskriminering i Sverige?

DO har knappt vunnit en handfull ärenden i Arbetsdomstolen de senaste tio åren. Ändå hävdas att diskriminering är ett omfattande problem på den svenska arbetsmarknaden. Att tv, radio och tidningar säger samma saker som diskrimineringsindustrin har säkert fler förklaringar.

Men den styrkemässiga obalans som uppstår när staten går in som opinionsbildare går inte att bortse ifrån. Ingen journalist eller redaktion är så stark att den står opåverkad inför en kampanj som är så uthållig, så omfattande och så djupgående som den som diskrimineringsindustrin har drivit i Sverige.

Än viktigare framstår möjligheten att journalisters politiska preferenser spelat en avgörande roll. Och att diskrimineringsindustrin haft förmågan att spela på just de politiska strängar som enklast vinner genklang i stora delar av journalistkåren.

Diskrimineringsindustrin har skickligt arbetat in ett ”falskt medvetande”, genom att framställa sig som företrädare för svaga grupper. Man säger sig stå på de utsattas, de kränktas sida. Det passar förstås som hand i handske, i förhållande till det journalistiska uppdraget och journalistens yrkesidentitet.

Tillsammans kan DO och media ge röst åt alla dem som drabbats av diskrimineringens förödmjukelser. Men det är som sagt ett falskt medvetande. Diskrimineringsindustrin har sin egen politiska agenda, som inte nödvändigtvis har så mycket att göra med de enskilda människor i Sverige som faktiskt råkar ut för diskriminering.

Industrin verkar i sin egen begreppsvärld, byggd av postmoderna skapelser som könsmaktsordning, strukturell rasism och heteronormativitet. Framförallt, representerar diskrimineringsindustrin Makten. Den är den som har resurserna och övertaget att formulera problemställningen. På andra sidan står ofta svagare aktörer, som landets småföretag.

Om till exempel DO, med 90 anställda och 100 miljoner kronor i årlig budget, sätter klorna i mindre bilverkstad för att de inte fyllt i Mångfaldsplanen enligt myndighetens gottfinnande, då råder det inga tvivel om vem som har lagen, juristerna, maktmedlen och tolkningsföreträdet på sin sida.

Där finns ett utrymme för journalistisk granskning. En granskning av myndighetsutövning och säkert också av maktmissbruk. På diskrimineringsområdet är det nu hög tid att media gör sitt jobb och går från megafoner till granskare.

Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt 
Författare till boken ”Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida”. Ekerlids förlag.