Brittisk pojke möter malaysisk flicka. Tycke uppstår. De flyttar över halva jorden, till hans hem i Derby i England, och gifter sig. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – tills det visar sig att det är fel färg på bakgrunden till fotot som hon skickade med ansökan om uppehållstillstånd.

En petitess, kan man tycka, men de brittiska myndigheterna kräver en ny bild. Ett nytt foto fixas, men då har hennes visum hunnit gå ut. Nu riskerar hon att bli utvisad till Malaysia. Fatine hade redan blivit förskjuten av sin familj när hon träffade Ian, och efter att media nappat på att berätta deras historia har hon hotats till livet om hon återvänder till Malaysia.

Där är såna relationer förbjudna, och hon riskerar fängelse för att ha haft umgänge med sin man. Ian, å sin sida, har blivit av med jobbet som skolvaktmästare eftersom upprörda föräldrar tycker att det är obehagligt att skolans namn har nämnts i samband med artiklar som berättar intima detaljer om Ians privatliv.

De intima detaljerna? Att Fatine är transsexuell, och att skvallerpressen lyckades få ur Ian några meningar om deras sexliv. Den förbjudna relationen? Att Fatine enligt malaysisk lag är man, och därmed räknas deras äktenskap – eller partnerskap, om man ska vara noga – som ett homosexuellt förhållande.

Det är förbjudet. Ian ser sig själv som heterosexuell. Fatine ser sig själv som kvinna. Men enligt heteronormen får inte Fatine definiera sin egen könsidentitet, och därmed får varken hon eller Ian definiera sin läggning själva. Fatines brott är att hon är sig själv och älskar en person som älskar henne; det strider mot malaysisk lag.

Ians brott är att han öppet älskar en människa som är sig själv; det strider mot brittisk dubbelmoral. Jag läser ganska ofta artiklar som den i The Sun, även i så kallade seriösa tidningar: artiklar där huvudfrågan egentligen är något viktigt – uppehållstillstånd, förföljelse, mobbing, trakasserier, hot, våldtäkter, misshandel, äktenskapsförbud, tvångsskilsmässor – men som kommer i skymundan för att det säljer mer lösnummer att slänga in några frågor av ren nyfikenhet.

Frågor om sexliv, könsorganens utseende och funktion, operationer och kroppskomplex dyker alldeles för ofta upp även när man egentligen vill prata politik.

Myndigheterna reducerar Ians och Fatines kärlek till byråkrati, medan media blåser upp den till en fråga om sex.



Inom HBT-världen har – inte alla, men åtminstone ganska många – förstått att det finns fler sätt än ett att attraheras av människor på, och att könsorgan, könsuttryck och könsidentitet inte följer en och samma mall för alla. I Heteroland verkar kärleken däremot fortfarande vara väldigt enfärgad.

En del personer undrar hur en heterosexuell man kan älska en kvinna med kuk. Jag tycker det är märkligare att samma personer uppenbarligen utgår ifrån att deras egna definitioner av heterosexualitet måste gälla alla andra, och projicerar sin egen kukfixering på omvärlden.