I dagarna är det tre år sedan Second Opinion lanserades. Med en självklar inställning att vi ska förändra, påverka och ifrågasätta drog vi igång Second Opinion, vi bestämde oss för att göra skillnad. Second Opinion har gjort skillnad. Det kan ingen ändra på och det gör oss stolta.

Nyligen kom en e-post till redaktionen med kritik mot att Second Opinions redaktionella inriktning har förändrats rejält. Kritiken lät ungefär så här; Second Opinion har blivit mer och mer en megafon för vanliga mediers representanter, vi var pigga och alerta till en början och bjöd in alla som inte har tillträde till de fina traditionella mediemakthavarnas utrymme. Tidigare uppmuntrande vi maktlösa personer att skriva, men nu svarar vi inte på e-post.
Den här kritiken sätter fingret på något som jag uppfattat som ständigt närvarande under de här tre åren, frustrationen. Frustrationen över att inte få komma till tals. Frustrationen över att någon annan sätter agendan.

Årsdagen och den framförda kritiken kräver några skrivna ord. Några ord om vad Second Opinions redaktion gör och varför vi gör det, sett ur redaktörens perspektiv.

Makt har alltid fascinerat mig. Makt var ett centralt tema i ett program på Sveriges Radio där jag återkommande intervjuade människor med stor makt, reell som informell makt, synlig eller för de flesta osynlig. Makt förstärker ofta vissa sidor hos en person som inte sällan avspeglar sig i verksamheten. Hur förvaltar en person sin makt i samvaro med andra? Hur ser en person på sin egen makt och på verksamheten? Svaren på de frågorna ger mycket värt att veta.

Självklart har chefredaktörer, programchefer, pressombudsmannen, opinionsbildare, vd:ar, debattörer, ägare, rådgivare och många journalister makt över medieutvecklingen. Frågor om vilka yrkesetiska gränser som anses vara viktiga, vilka nyhetsvärderingar som görs och vilken journalistisk utveckling vi kan vänta oss framöver är relevanta. De här personerna är intressanta. Att inte intervjua dem vore att begå tjänstefel av en redaktion som kompletterar, fördjupar och granskar medier och är en plats för diskussion om journalistik och medier. De som har makt ska man vara nära, ställa frågor till och sedan lyssna. Även på det som inte sägs.

Flertalet duktiga och drivna journalister har satt sin prägel på Second Opinion. Hanna Navier, Helena Sällström, Mårten Eidevall Wallin, Jannike Runquist, Freja Salö, Camilla Hermansson och Erik Durhan för att nämna några. Deras artiklar har genererat över 2 600 000 klick. Alla har drivits av övertygelser om att se på medier ur ett mediekritiskt perspektiv, problematisera medieförenklingar genom att fördjupa sig i ämnen, ifrågasätta stereotyper i rapporteringen, lyfta ämnen som befinner sig i medieskugga, korrigera större sakfel, visa på brister i pressetiken, men också att arbeta hårt för att ge röst och utrymme åt dem som sällan får komma till tals.

Att den omskrivne ska få ge sin version kommer alltid att vara en mycket viktig del i Second Opinions redaktionella inriktning. Artikelserien ”Min medverkan i media” är ett sådant redaktionellt tema. De artiklarna uppskattas och läses av många som besöker vår webbplats.

Aldrig har det väl funnits så stora möjligheter för den som upplever sig som maktlös att göra sin röst hörd. Sett ur ett historiskt perspektiv finns det i dag fler kanaler än någonsin för att förmedla sin berättelse, också på Second Opinion. Vi är behjälpliga med såväl korrektur, rubriksättning, bilder och återkoppling på texter för den som önskar.

Okej, jag erkänner. Redaktionen är inte pigg och alert varje dag. Men vi intalar oss varje dag att vi är det. Vi vaknar upp varje dag med en beslutsamhet om att vi just den här dagen ska vara så alerta att Second Opinion inte upphör att göra skillnad. Kritik är också bra, det blir jag pigg av, och svara på e-post ska vi kunna göra i sömnen.

Maria Bjaring
Redaktör Second Opinion

maria.bjaring@second-opinion.se
@Maria_Bjaring