Det har alltid varit en folksport att gnälla på kvällstidningarna, men mediekritiken har fått en kraftfullare arena i och med de sociala medierna, säger Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin som tror att många använder deras journalistik som slagträ i försök att framhäva sina personliga varumärken.
– För några år sedan var det extremt ovant för oss att vår verksamhet var så transparent. Vinklar granskas omedelbart och för hårt dragna rubriker sågas isär på några timmar, men man ska inte glömma bort att väldigt många finner underhållning i att kritisera oss. Jag har respekt för att det finns ett egenvärde i det, men man får plocka isär det där.

Han tycker att debatten blir omotiverat kritisk ibland, till exempel när Aftonbladet avslöjade att Sven-Otto Littorin varit i kontakt med utpressare, och politiserad ibland, till exempel när det gällde Juholtbevakningen. Ett annat problem kan vara om mediekritiken kommer för snabbt, säger han. 
– Branschmedier, P1 och Second Opinion konkurrerar om att först ta metadebatten och det gör att metadebatten kommer parallellt när storyn knappt är halvvägs klar, men jag kan inte sortera om det är för att jag är irriterad på ett personligt plan eller om det faktiskt är ett problem.

Populistiskt journalistförakt
En trend som Jan Helin är betydligt mer bekymrad över är det han uppfattar som hånfullhet och underliggande journalistförakt i sociala medier.
– Ibland får man nästan en känsla av att folk hoppas att journalistyrket och de här äckliga, självsäkra, välformulerade journalisterna ska försvinna från jordens yta. Det är en populistisk mediekritik och jag tycker att det finns en naiv underton här, som inte tar hänsyn till vad kritisk granskning egentligen är.

Kritiken är däremot befogad när användare på Flashback gör bättre research av fejkade kungabilder än de etablerade medierna, säger han.
– Det är klart att vi i de etablerade medierna borde ha klarat det. Då är vi inte bara proppmätta, elitistiska, långsamma och dåliga på interaktion, utan vi kan inte ens göra jobbet. Den tonen finns ibland i sociala medier och det är smärtsamt att de ibland har rätt. 

Viktigare att ha rätt i framtiden
Ett annat problem för mediernas trovärdighet är nyheter som sprids snabbt och vinklas hårt, för att sedan visa sig vara dåligt underbyggda eller rentav felaktiga. Jan Helin är dock inte säker på att fenomenet kommer att leva kvar i framtiden. 
– Jag tror att det kommer att bli viktigare att ha rätt. Det är liksom ingen sport i dag att vara först. Arianna Huffington gör ett otroligt spännande och provocerande uttalande, när hon säger att Huffington Post alltid kommer att vara tvåa. Det är emot varje publicists instinkt, men hon har fångat något och blivit extremt framgångsrik med det, eftersom hon går mer på människors behov och människors behov är inte att Aftonbladet är 120 sekunder före Expressen. 

Det uppskruvade tempot i nyhetsflödet gör också att vissa scoop försvinner från arenan snabbare än de förtjänar, säger Jan Helin. Till exempel menar han att diskussionen om SvD:s granskning av massvaccineringen har begränsats till vissa kretsar och att Aftonbladets avslöjande om dömda nämndemän inte har lett till den fördjupande efterdebatt han hade hoppats på.
– Förut gjorde vi ett scoop och visste att det skulle diskuteras och vändas ut och in på. Det är inte alls lika säkert i dag, utan jag tror att vi måste bli mycket bättre på att förlänga klassiska nyhetsscoop. Innan man publicerar bör man fundera över "vad är relevansen och varför har vi det i tidningen?", så att det finns mer fördjupande uppföljningar och vinklar.

Ängslighet hos morgontidningarna
Kvällstidningarnas styrka ligger i att inte vara tillrättalagda, att sticka ut och att våga ha skit under naglarna, säger han och menar att Aftonbladet är behagligt befriad från den trendängslan han tycker sig se i morgontidningarna.
– Morgontidningarna har blivit självspeglande livsstilsmagasin för den urbana medelklassen, med väldigt mycket identifikation och featurejournalistik. En kvällstidning bryr sig inte om det. Vi kommer att försöka få igång dig och skiter i om du bor i Vasastan eller Gävle. När vi lyckas blir det engagerande, dynamiskt och får en annan spänst. Morgontidningar kan bli väldigt ängsliga och kan ägna sida upp och sida ner åt diskussioner som kanske skulle lämpa sig bättre i brevväxling, som varför kulturjournalistiken är vänster.

Själv tycker han att det är viktigare att ha stor räckvidd, höga läsarantal och vara en naturlig samlingsplats för nyhetskonsumenter vid nationellt traumatiska nyhetshändelser än att få högt betyg i akademiska enkäter. Att allmänheten inte automatiskt förknippar Aftonbladet med hög trovärdighet tror han hänger samman med tilltalet och det höga tonläget.
– Vi pratar med stora bokstäver och har ett temperament i vår nyhetsförmedling. Om du vill uppfattas som trovärdig ska du prata lågt, väldigt exakt och med så få ord som möjligt. Om du kör ut saker över åtta sidor med stora rubriker spelar det ingen roll om allting är sant. Kvällstidningarnas mix av nyheter provocerar människor som vill likrikta saker och ting. En del människor säger att det inte är trovärdigt att skriva om Björn Ranelid på ena sidan och nämndemännen på den andra, men det kan man visst göra. Jag tror att ganska många pratar om andra saker på jobbet än när de sitter med sina kompisar på fredagskvällen. En kvällstidning spänner över båda fälten och försöker inte bekräfta dig som varandes en person.

Otydlig pressetisk praxis
Den senaste tiden har Expressens initiativ med tydligare utgörning av klander hyllats av såväl Pressombudsmannen som andra chefredaktörer. Även Jan Helin filar nu på ett liknande förslag på Aftonbladet, men menar att längden på texterna från Pressens Opinionsnämnd är ett större problem än hur man väljer att layouta dem.
– Texten är inte bara svårgenomtränglig och illa skriven, utan också illa disponerad. Samtidigt kan vi inte redigera i den. Personer kallas för A och B i texten och det kan vara problem att använda faksimiler, för om det är rubriken som blivit fälld kan man bli fälld igen. 

Han efterfrågar samtidigt en tydlig och transparent praxis från Pressens Opinionsnämnd.
– Det finns flera fall när nämnden har gått 180 grader åt olika håll och det är svårt att förstå varför. Vad jag efterlyser är en högre intellektuell skärpa hos nämnden. 

Mer debatt kring klander
Jan Helin tror också att utgivarna framöver kommer att ta fler debatter om sina fällningar och därmed frångå den kutym som finns i dag om att inte gå i polemik med Pressens Opinionsnämnd.
– Det tror jag ligger mer i tiden än att vi bara stumt publicerar ett utslag från Pressens Opinionsnämnd som är oläsligt för 99 procent av publiken. Även om man inte kommenterar besluten i tidningen, kan man i varje fall skapa en diskussion i sociala medier. 

Som Second Opinion tidigare berättat valde Jan Helin för en vecka sedan att publicera en krönika av Jan Guillou, som återgav liknande uppgifter som Aftonbladet nyligen hade fällts för.
– Den valde jag att publicera med tanken att den kan anmälas igen, eftersom Guillou är övertygad om att han har rätt och för en intressant argumentation. Jag är mån om det pressetiska systemet och att inte göra någonting som verkar som att vi inte respekterar det. Samtidigt bör det ändå finnas sätt att publicera sådant här med mer engagemang, för människor är engagerade i pressetiska frågor.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se