Glädjande nog beklagar Gunilla Herlitz i en egen spalt den skada som DN orsakat den omskrivne pojken. Men Herlitz väljer att i samma spalt ifrågasätta nämndens beslut som hon anser är problematiskt och hon försvarar DN:s publicering och anser att uppgifter om offer och förövares kriminella historik är relevant och av allmänintresse. Det är lite svårt att följa logiken. Vad är egentligen DN:s linje? Ber Gunilla Herlitz om ursäkt eller försvarar hon publiceringen? Uppgiften om kriminalitet visade sig senare vara falsk.

I en tid när inskränkningar av tryckfriheten diskuteras måste det väl ligga på varje redaktörs bord att visa att pressetiken utvecklas och tas på allvar. För det är inte så att det saknas förbättringsmöjligheter. Etik och kvalitet går hand i hand. Det är när man inte tycker sig ha råd att kolla en bra story som etiken tummas på.

För att ta ett exempel: När Second Opinion bad om etiska dokument kunde bara sex av 18 redaktioner visa upp något. Några av Sveriges största och mest respekterade medier tillhörde dem som inte alls ville svara på frågor om egna etiska regler. DN tillhörde dem.

Den generella bilden är tydlig: medierna bryr sig inte tillräckligt om att värna de individer som de rapporterar om. Det går naturligtvis inte att dra alla över en kam, och det finns undantag. Thomas Mattsson menar att fällningen av Ola Lindholmpubliceringen är en fråga om tycke och smak, inte rätt eller fel. Med den inställningen kanske det inte är någon mening att tala om att det finns en pressetisk gräns som går att förutse. Det är i så fall ett exempel på problem som medierna borde ta tag i. Det ÄR rimligt att både redaktionerna och de omskrivna i någon mån kan förutse vad som är etiskt försvarbart.

Det finns ett uppdämt behov av att modernisera pressetiken och medierna som tagit på sig rollen att själva ansvara för att pressetiken fungerar måste börja flytta fram positionerna. Dags för redaktörer att kliva fram och delta i debatten.

Mats Olin
Maria Bjaring