Allmänt sett håller journalistiken väldigt hög klass i Brasilien. Folha de São Paulo, Brasiliens största dagstidning, är en fantastisk tidning som får DN att framstå som en landsortstidning. Den ges ut i megastaden São Paulo med 22 miljoner invånare, men har nationell spridning.

A Folha, Bladet, som den kallas, sätter agendan och går hårt åt både opposition och regering. Traditionellt sett har den varit mer vänster än höger, men i dag är den en mittentidning ungefär som DN. Deras fastanställda korrespondenter finns på alla kontinenter och hemmaredaktionen reser mycket. För några år sedan hade A Folha en artikelserie om Sverige. Den avslöjade att svenskarna skövlat hela sin urskog och trängt undan ursprungsbefolkningen samerna. Det försämrades svenska miljödelegationers chanser att kritisera den brasilianska regeringens hanterande av Amazonas.

Brasiliens Svenska Dagbladet är O Estado de São Paulo, kallad Estadão. Den ges också ut i São Paulo, men har täckning i alla Brasiliens 27 delstater. Den är konservativ och passar på att höja tonen varje gång den sittande arbetarregeringen gör bort sig. Ändå är den inte som andra konservativa dagstidningar i Latinamerika. Den har ibland radikalt material och en livlig kultursida med de bästa debattörerna som täcker hela det politiska fältet. I dag är Estadão nästan lika stor som Folha.

I Brasiliens andra största stad, Rio de Janeiro med elva miljoner invånare, finns det bara en dagstidning med ambition att vara rikstidning. Det är O Globo som ägs av ett av världens största mediebolag Rede Globo. För några år sedan, när kvalitetsdagstidningen Jornal do Brasil, som gavs ut i Rio, gick i konkurs, försämrades O Globo avsevärt. Den har i dag blivit väldigt populistisk och opålitlig och valt att ingå som partner i guvernören och borgmästarens kampanj att göra Rio till världens mest fantastiska OS-stad. De duktiga journalisterna på redaktionen har tvingats lära sig leva med den nya inriktningen. Vill de jobba på en annan kvalitativ dagstidning måste de flytta till São Paulo.

Trots att Brasilien har världens femte största befolkning och är världens sjunde största ekonomin har dagstidningarna inga jätteupplagor. A Folha har en upplaga på 294 498 exemplar. O Globo har 262 435 och Estadão har 236 369. Anledningen är den dåliga allmänna utbildningen i landet. Fortfarande beräknas hälften av befolkningen på 200 miljoner invånare vara analfabeter eller semianalfabeter, så kallade funktionella analfabeter. De kan skriva en inköpslapp och läsa ett häfte, men kan inte skriva en uppsats eller läsa en roman.

Brasilien är i stället ett tittande land. Den största tevekanalen är Rede Globo. Det är en kommersiell kanal som på grund av en överenskommelse med militärdiktaturen mellan åren 1964 och 1985 lyckades växa och bli en av världens största kommersiella tevenätverk. Publiken erövrades med telenovelas, en brasiliansk variant av såpopera. Serierna går under åtta månader, varje vardag, och fyller tevetablån från tidig eftermiddag till sen kväll. Det enda avbrottet görs mellan 20:30 och 21:10 då Jornal Nacional, kvällsnyheterna, presenteras.

Telenovelas har blivit en sådan succé att programmen i dag är en av Brasiliens exportprodukter. Framför allt i Ryssland, Afrika och Latinamerika rullar dubbade brasilianska såpoperor. Det har gjort Rede Globo till världens tredje största kommersiella tevebolag och en av världens största producenter av teveserier.

För Brasiliens demokratiska utveckling är Globos monopol inte lika bra. Om du inte syns eller hörs i Globo har du ingen chans att vinna ett val, avslöja något, förändra något eller göra skådespelarkarriär. Rede Globo sammanför de värsta sidorna av kommunism och kapitalism: de har total monopolställning.

Ett modernt brasilianskt ordspråk lyder: «Det är Globo som tillsätter och avsätter presidenter. Inte väljarna». Ordspråket föddes under presidentvalskampanjen 1989, det första fria valet på trettio år. Globo gillade inte arbetarpartiets skäggige kandidat eftersom han ansågs vara ett hot mot fri företagsamhet. Kanalens producenter letade upp en före detta flickvän som i direktsänd teve berättade att kandidaten, Lula da Silva, hade uppmanat henne att göra abort när de var tillsammans. Avslöjandet gjorde att världens största katolska land inte vågade välja Lula da Silva.

I stället valdes Fernando Collor, en småföretagare och brasiliansk mästare i Jiu-jitsu. När det visade sig att han vill använda sin ställning som president till att utöka sin familj mediebolag i den lilla delstaten Alagoas reagerade Rede Globo. De lät en aktuell korruptionsskandal utgöra handlingen i nästa telenovela. I programmen gick ungdomar ur huse för att störta en makthavare. Kort efter skedde det i verkligheten. Fernando Collor tvingades avgå.

Först tre presidentval senare, 2002, valdes Lula da Silva till Brasiliens president och sedan dess har det bara gått uppåt för Brasilien. Någon kamp med Globo valde Lula dock aldrig att ta. Han lät de hållas och så skapade han i stället grundförutsättningar för att bygga upp ett public service-nätverk som kan ge mångfald åt det kartelliknande medieutbudet i världen fjärde största demokrati.

När jag var som mest irriterad på Globos monopolställning skrev jag denna krönika.

Henrik Brandão Jönsson