SR:s Latinamerikakorrespondent, Lars Palmgren, skriver i ett mejl till Second Opinion att den chilenska pressen var betydligt roligare och mer på hugget under de sista åren av diktatur, i mitten av 80-talet, än den är i dag.
– På den tiden fanns fem, ibland ännu fler, oppositionella politiska veckotidningar som rymde avslöjande reportage, överraskande intervjuer, tuff debatt och roliga krönikor. De lyckades till och med vända censuren till sin fördel, som när de förbjöds att publicera bilder och lade ut vita rutor där bilderna skulle ha varit, med bildtexter som fick läsarnas fantasi att skena. 

När demokratin åter installerades 1990 dröjde det inte länge förrän en efter en av de här tidskrifterna gick i graven, berättar han. 
– De hade varit finansierade av internationella biståndspengar som motiverades med nödvändigheten att kämpa för demokratin, och när demokratin kom tillbaka drogs biståndet in, men reklamintäkterna som skulle komma i stället, uteblev.

Undviker att stöta sig
Nu upplever Lars Palmgren att formerna är viktigare än innehållet och att landets redaktioner är påtagligt fega när det gäller mer brännande ämnen. 
– Det finns en nästan kvävande försiktighet hos chilenska massmedia, som jag tror har att göra med den djupgående rädsla som stansades in under åren av diktatur. Det har blivit bättre, öppnare, men fortfarande gäller det att undvika att stöta sig. Ibland leder det till ren censur, framför allt inom TVN, den statligt ägda TV-kanalen som ska fungera som public service, men som mer tenderar åt att vara en reflex av den sittande regeringens värderingar. 

Att det dominerande medielandskapet är tråkigt, innebär dock inte att det råder brist på mångfald eller att pressen skulle domineras av direkt korrupta intressen, menar han.  
– Snarare är det uttryck för de starkt konservativa krafter som kontrollerar de ekonomiskt starka mediehusen.

Mindre politiserat innehåll
Även om landets massmedier domineras av samma stora konglomerat som alltid, har det skett en del positiva förändringar i medielandskapet på senare tid, berättar Lars Palmgren. Till exempel anser han att de största dagstidningarna, El Mercurio och La Tercera, håller en betydligt högre journalistisk nivå än tidigare. 
– Nyhetsmaterialet är inte så politiserat och det ges utrymme för analyser utifrån skilda politiska ståndpunkter. Samma sak gäller de stora TV- och radiostationerna.

Han menar också att det finns en del uppstickare och friska vindar i det homogena medielandskapet. Som exempel tar han kabel TV-kanaler, webbtidningar, reportagebyråer, närradiostationer och bloggar, men även veckotidningen "The Clinic".
– Tidningen, som startade när Pinochet fängslades av Scotland Yard på en klinik i London som hette just "The Clinic", har förvandlats till en uppfriskande mix av respektlös satir och genomtänkta, omfattande reportage kring ämnen som oftast hamnar utanför de dominerande mediernas täckning. 

Rapporteringen befäster fördomar
Vad gäller innehåll domineras det chilenska medielandskapet av lokala nyheter, berättar Lars Palmgren. 
– Omvärlden finns där, men oftast belyst utifrån chilenska intressen eller som exotiska exempel att bekräfta inarbetade fördomar. Här publiceras också reportage som strävar efter att montera ner fördomarna, men de tenderar att drunkna i flödet.

Hur fungerar de chilenska mediedreven och vad handlar de om?
– Mediedreven kan vara intensiva, men jag har en känsla att de är lite mindre hänsynslösa här än i Sverige, även om de naturligtvis kan vara rätt hänsynslösa här också. De senaste jag kan komma på handlar om att rota fram mörka sidor i olika offentliga personers intima liv. Men det är sällan de dominerar förstasidorna, de hålls mer på kändissidorna och de TV-program där "la farandula" behandlas. Det orkar jag dock inte titta på.

Hur ser den pressetiska debatten ut i landet?
– Det finns ett stort antal respekterade kolumnister i såväl tidningar, radio som TV som för en mer eller mindre permanent diskussion kring både pressetiska och politiskt etiska frågor i stort. De har ett stort inflytande vad gäller den allmänna opinionen och representerar ett brett spektrum från vänster till höger. Däremot finns ingen formell instans där pressetiska konflikter avgörs, de betraktas som interna frågor i varje medium.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se