Anledningen till att just jag blev tillfrågad är att jag för ett antal år sedan levde under skyddet av ett flertal besöksförbud i sviterna av att min före detta sambo blivit fälld för grov kvinnofridskränkning och överträdelse av besöksförbud. Trots att han fortsatte att ha besöksförbud efter tingsrättsförhandlingen, där han blev fälld till 8 månaders fängelse, bröt han kontinuerligt mot besöksförbuden i de ett och ett halvt år som gick mellan att han blev fälld i tingsrätten och han började avtjäna sitt fängelsestraff. Inga av de överträdelserna som skedde efter att han blivit dömd första gången ledde till åtal och då fanns det ögonvittnen till de flesta av händelserna. När jag ringde åklagaren för att fråga hur det kunde komma sig att alla mina anmälningar lades ner erkändes det: inget åtal väcktes eftersom han redan fällts för överträdelse av besöksförbud och då ett nytt åtal inte skulle leda till ett lika högt straff som han redan fått var praxis att inte åtala. Så min f.d. sambo hade de facto åtalsfrihet under ett och ett halvt år så länge han redan blivit fälld för de brotten han fortsättningsvis utsatte mig för.

Tankeexperiment. Byt ut brott mot kvinna (i nära relation till förövaren) med brott mot egendom: Om jag stjäl din bil och blir fälld för det vore det alltså, om den logiken som jag var med om ska råda, acceptabelt att jag kommer förbi och tar din gräsklippare, din cykel eller din motorsåg vid andra fristående tillfällen. Jag har ju redan blivit fälld för värre stölder än så.

Det var på grund av denna erfarenhet som just jag blev kontaktad med förfrågan om att uttala mig om den nya lagens eventuella effekter för en person som är utsatt av förföljelser och trakasserier.

Jag hade två, icke förhandlingsbara, villkor till att medverka.

Ett: att inte framställas anonymiserad. Jag ville alltså framträda med mitt eget ansikte, röst och förnamn. Detta för att understryka hur jag som medborgare bör kunna ställa rimliga krav på rättssäkerhet. Jag ville att jag som medborgare som varit utsatt för brott har ett ansikte, en röst och ett namn. Jag ville visa att jag finns.

Två: att ämnet för intervjun skulle vara den nya lagen. Frågeställningen: "Vad tänker du, utifrån dina erfarenheter av lagen om besöksförbud, om den nya stalkinglagen?" Och mitt svar som jag kommunicerade till reportern var: "Bra, om den används. Om den bara finns utan att den leder till åtal så är den bara ett spel för gallerierna." Inte särskilt komplicerat eller provokativt kan tyckas.

Trots att jag upplevde att jag upprepade mig gjorde jag det igen tydligt att jag inte såg något skäl till att medverka om det skulle handla om ’kvinnan som är utsatt av man’ utan ville ställa upp om det handlade om ’kvinna som blir utsatt för brott och får/inte får hjälp av lagen’. Våldsproblematiken i nära relationer diskuterar jag gärna när det är ämnet är för debatt men om inslaget handlar om en ny lag så vill jag diskutera lagen och dess effektivitet.

Anledningen till att jag kände behovet av att förtydliga dessa villkor var för att jag som filmvetare ägnat mycket tid åt att analysera, fundera över och skriva om hur rörliga bilder kommunicerar underliggande budskap till åskådaren. Den vanliga bilden av det kvinnliga brottsoffret (i synnerhet när hon är sedan tidigare bekant med förövaren) är att kontinuerligt representera henne i anonymiserade former; bortvänt ansikte, förvrängd röst, närbilder på darrande händer som håller en kopp te. Den förlegade inställningen att det som händer bakom hemmets lykta dörrar är en privat affär som samhället inte behöver blanda sig i, återspeglar sig ofta i en medierepresentation som ger intrycket av att ansvaret för att skydda sig ligger på brottsoffret självt. ”Du utsatta; göm dig, dölj ditt ansikte, fly. Vi kan inte ta ansvar för vad som kommer hända om du visar dig.” Idén som den anonymiserade bilden uttrycker är den att den utsatta måste passa sig för att säga eller göra någonting som kan komma att uppröra förövaren. Hon ska alltså skydda sig själv genom att hålla sig väl, vara tyst, som om offret bar ansvar för förövarens handlingar.

Jag gjorde det mycket tydligt för reportern att detta är min analys och att jag vägrar att bidra till den bilden. Ska jag uttala mig ska jag ha mitt ansikte, röst och förnamn. Om någon begår en olaglig handling gentemot mig så ligger ansvaret för det på förövaren. Och i förlängningen på samhällets polisiära och juridiska instanser att skydda mig mot brott.

Efter att reportern gått med på mina villkor skulle vi bestämma var vi skulle ses nästa dag för att göra intervjun. Han föreslog att vi skulle ses hemma hos mig. Jag föreslog en offentlig miljö, exempelvis bredvid rådhuset. Väl på plats utanför rådhuset hittade fotografen en fin lösning med mig stående framför en bild på Fru Justitia. Det budskap som den bilden kommunicerade kändes som någonting jag kunde ställa upp på. ’En person som blivit utsatt för brott, och har det offentliga dokumentet domslutet att bevisa det med, uttalar sig om lagens effektivitet i en offentlig miljö.’ Brottsoffer synligt i offentligheten. Bra budskap. På väg till och från intervjuplatsen filmade fotografen lite bakgrundsbilder på mig när jag går samt på mig när jag och reportern går och samtalar. 

Reportern erbjöd sig när vi sade adjö att ringa mig när han skrivit ihop speakertexten och läsa upp den för mig så att jag kunde ge klartecken. Det var hans erbjudande, inte mitt krav, och jag var tacksam att han erbjöd sig för då kändes det som att han och fotografen verkligen lyssnat på mig. Jag hade ju upprepat mig in absurdum rörande mina villkor och varför jag hade dem.

Reportern ringde inte under eftermiddagen. Tjugo minuter innan 19-sändningen fick jag ett sms av honom som kort meddelade mig att redaktören valt att anonymisera mig ändå. ”Tyvärr” var reporterns korta avslut.

Med ögonbrynen ovanför hårlinjen ringde jag upp reportern för att ta reda på hur mina villkor för medverkan kunde ignoreras på ett sådant fräckt och respektlöst sätt. Hans förklaring var att redaktören tyckt att jag blivit för utsatt om jag haft med mitt namn, ansikte och egen röst.

Låt mig avgöra! skällde jag och krävde att få tala med redaktören. Med klockan närmande sig sändning fick jag sitta och vänta i telefonen. När redaktören till slut kom till telefonen var det med en annan förklaring. Nej, nu var det mannen som utsatt mig för grov kvinnofridskränkning och överträtt besöksförbuden som skulle skyddas. Om jag visade mig i bild skulle "många veta vem det var" om man såg mig i bild. Redaktören sade vidare att det alltså handlade om att tv4 ville skydda sig själv då "man måste låta båda sidor i en konflikt komma till tals". Detta förefaller mig obegripligt då det finns offentliga domar på det min f.d. sambo gjort. Dessutom var inte ämnet för min medverkan min f.d. sambo utan min erfarenhet av besöksförbudslagen. Jag hade ju självfallet inte heller hindrat dem från att fråga min f.d. sambo hur han ställer sig till den nya stalkinglagen.

Hur har ni anonymiserat mig frågade jag då? Har ni suddat mitt ansikte eller hur då? frågade jag kritiskt. Nej nej då, vi har använt bilder där man inte ser ditt ansikte bara. Bara det? Åsså har vi ändrat din röst lite. Lite? Låter jag helt burkig eller vaddå? Nej, bara lite ljusare. Men det här är inte ok! utbrast jag ändå med hjärtat pumpande, det här går ju helt emot mina villkor för att överhuvudtaget ställa upp på intervju! Men du får ju ändå sagt vad du säger, menade redaktören. Nu var vi någon minut innan sändning och min son stod och skrek i mitt öra att han vill gå och lägga sig så jag sade …”ok då”. Med en stor klump i magen lade jag på och gick och nattade sonen. När han somnat tittade jag på TV4Play (ca 5:30 in i sändningen). Vad jag såg var detta:

Ett inslag där reportern påstår sig möta upp en ”Linda som vi kan kalla henne, vet vad det är att vara förföljd” Denna ’Linda’ pratar med förvrängd Musse Pigg-röst om ”…konstanta överträdelse av besöksförbud..”.. ”ja, stalking-lagen kan ju vara bra..”… ”nu kommer vi vara tvungna att flytta”….

De bilder fotografen tagit bakifrån när jag promenerade hade använts och med förvrängd röst och fejkat namn redigerades vinkeln fram av den utsatta kvinnan som måste fly: men som ändå tycker att lagen är bra. Att fotografen måste ha vetat att detta var den vinkeln de alltid hade tänkt sig känns ganska självklar eftersom bilderna han tagit på mig inte bara är bakifrån utan ger uttryck för en subjektiv så kallad ’Point of View’- kamera som används när kameran iklär sig en betraktares blick. I det här fallet en person som förföljer en annan.

Jag ringde genast upp redaktören och uttryckte min bestörtning och krävde att han omgående plockade bort mig. Efter en passivt aggressiv ordväxling lovade han att jag inte skulle finnas med i 22-nyheterna.

Att vilja placera frågan om en medborgares rätt till skydd av lagen i ett samhälleligt, inte privat, sammanhang var uppenbarligen allt för provokativ för TV4. Att låta en person som blivit utsatt för brott uttala sig om det skulle enligt TV4 vara skadligt för den som blivit fälld för brottet i fråga. Jag vill påstå att den bilden som redaktören och TV4 istället valde att visa är direkt skadligt för en stor grupp svenska brottsoffer. Att utsättas för våld är någonting som skapar starka känslor av skam. Den anonymiserade mediarepresentationen ökar den stigmatisering som ofta hindrar kvinnan i en utsatt situation från att söka hjälp.

Och den är ju faktiskt mediepraxis, ett gängse sätt att representera våldsutsatta kvinnor. Som icke-personer som man helst ska undvika att identifiera sig med eller ta på allvar. Kanhända hör det kanske inte till vanligheterna dock att en filmvetare får en förfrågan om att medverka i ett sådant sammanhang. Så det är rimligt att tänka att andra kvinnor som blivit intervjuade i egenskap av ”offer för brott begånget av person man haft en nära relation till”, inte ställt lika tydliga villkor för sin medverkan som jag. Därmed inte sagt att de inte känt sig kränkta över inslagets underliggande budskap. Dessvärre är kvinnor som genomlevt det jag levt, van att bli bemötta med skrämmande ignorans och inkompetens från alla möjliga samhälleliga instanser 'så varför inte media?' tänker nog många.

Som brottsoffer upplever jag det som ytterligare ett övergrepp när min röst förvrängs och mitt ansikte döljs. Den förhärskande medierepresentationen av den utsatta kvinnan som jag lurades till att medverka till, trots alla mina reservationer, är mer än bara mediepraxis, den kränker mig. Visst vet jag, särskilt i egenskap av filmvetare, att televisionen som medium är ett manipulerbart sådant. Jag är även medveten om att idén om kvinnan som på sätt och vis ’får skylla sig själv’ och därmed bär eget ansvar för sin utsatthet och behov av skydd, är djupt rotad och samhälleligt utbredd. Men jag trodde inte att den var så viktig att bevara att man utan problem tillät sig att gå emot uttryckliga villkor. För att göra det inslaget TV4 gjorde, var man tvungen att medvetet manipulera min medverkan. Vad inslaget framför allt bevisade är att det inte är mediet i sig som manipulerar, utan människorna som använder det för att föra ut en viss världsbild. I denna världsbild ingår fortfarande inte att den som blivit utsatt för brott ska kunna hålla det juridiska systemet ansvarigt för sitt skydd. I alla fall inte om hon är kvinna och en gång kände förövaren.

Miriam von Schantz
Fil.mag. filmvetenskap och frilansskribent

Fotnot: Den 13 oktober anmälde jag den ofrivilliga anonymiseringen jag utsatts för till Myndigheten för Radio och TV. Jag argumenterar i anmälan utifrån regeln om mediets genomslagskraft som säger att:"Det är inte heller tillåtet med inslag som är uppenbart kränkande för något av könen eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell läggning". Jag hävdar alltså att gruppen kvinnliga brottsoffer kränks och stigmatiseras av den ofrivilliga anonymiserade bilden.

Red. notering: TV4 avstår från att kommentera händelsen med hänvisning till att ärendet nu är anmält till Granskningsnämnden. Second Opinion kommer att följa upp anmälan när beslut kommer.