– Det känns som allt jag byggt upp raseras bara för en lägenhetsannons. Det sade Jan Emanuel Johansson (S), andre ersättare i riksdagen, till Expressen i våras. Då hade han nyligen blivit påkommen med att försöka hyra ut sin tvåa på Södermalm i Stockholm för 40 000 kronor i månaden, och en villa på Gotland för 35 000 i veckan.

– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen", skrev han på sin blogg kvällen innan förstasidesrubrikerna. Men gjort var gjort; annonsen var utlagd, han var påkommen av en journalist och mediedrevet var ett faktum. 

När Jan Emanuel först blev tv-kändis i programmet Robinson kunde han inte ana baksidan av det stora medieuppbådet. I början fick han massvis med positiv uppmärksamhet.

– Vad jag än gjorde fick jag gloria. Jag kunde ringa och säga: hej, jag sitter som nämndeman och ska ha ett fall, så kunde de komma ut och ta ett foto på mig med lagboken och skriva ”han kan lagen också.”  Vad är problemet, tänkte jag, utan att fatta att utan fallhöjd så faller man inte. Utan att begripa att det finns ingenstans där man bara blir haussad, någonstans kommer det något annat som också kommer att sälja. Och det gjorde det ju.

Fick stå sitt kast
Apjobbigt, säger Jan Emanuel om det första mediedrevet.

– Då fattade jag inte att det är så här det fungerar när man jobbar politiskt och väljer att bli en offentlig person. Jag har gjort ett val och får stå mitt kast. Men då var det smärtsamt, för man tog allting som skrevs personligt och mådde dåligt av det.
Den gången handlade det om att Jan Emanuel var rik, och hade ett behandlingshem där ungdomarna gick lärlingsutbildning.

– Då hittade de en facklig ombudsman någonstans som sade att lärlingsutbildningar inte alls är bra. Då blev det eld och ”rasar mot Jan-Emanuel”. Nu pratar vi löpsedlar. Jag som hade uppmålats som arbetarkillen som kom ifrån förorten, en gammal strulkille som hade blivit snäll. Hur det kom sig att jag hade chevrolet från 1945 och att jag hade en övernattningslägenhet på Odengatan?

Jan Emanuel tycker inte att det stora utrymmet på löpsedlarna var befogad.

– Hur svårt är det att hitta en ombudsman i LO som uttalar sig negativt? Angående vad jag ägde så visade det sig att den där övernattningslägenheten från Odengatan var en gammal cykelkällare som jag gjort om till övernattning, och chevan var en avställd EPA-traktor. Men det sket medierna fullständigt i.

Efter det har det blivit flera fria fall, som gången då han föreslog att HIV-testa alla asylsökande. Under vårens lägenhetsskandal klev kvällstidningarna upp till huset och tog kort in genom fönstren. Då blev det för mycket.

– Då kände jag; nu finns det risk för att jag överreagerar och gör något som de verkligen har anledning att skriva om. Det var inte okej.

Men var inte lägenhetsaffären väldigt klantigt skött från din sida?
– Det är klart att det var klantigt som fan. Det är inget att snacka om. Det var jättedumt. 

Det blev inget krav på din avgång, vad tror du att det beror på?
– Någonstans såg man väl ändå att det var väl en jävel på att vara klantig och tänkte; ”Varför kunde inte han som alla andra bara ha hyrt ut via en uthyrningsfirma? Så är han så jävla snål så att han gör det själv.” Om du ska fråga om jag ångrar mig; det är klart att jag gör det.

Hur har din familj hanterat medieuppmärksamheten?
– Det är det enda som är jobbigt. Personligen skiter jag fullständigt i det. Det rinner av mig som en gås. Jag tror att vad man än håller på med så trubbas man av till slut. Man läser om sig själv som i tredje person. Smärtan kommer ju när de som finns runtomkring en, framförallt familjen tycker att det är pinsamt, nästan skäms lite. Och man vill ju inte att de som älskar en ska skämmas för en.

På vilket sätt har du utnyttjat medierna till din fördel?
– Det har jag alltid gjort, i allt jag gör. Det är inte så att jag gör saker och tänker; oj kom medierna också. Det är inte heller så att jag tänker ett steg till i allt jag gör – det här med bostaden är ett klockrent exempel på det. Men annars är det klart att i alla utspel jag gör eller om jag deltar i något meningslöst som Singing bee eller så gör jag inte det för att det ska bli så kul att få sjunga en låt.

Kändisskapet i sig är egentligen bara skit, säger Jan Emanuel.
– Jag kan inte komma på någonting positivt med att folk känner igen en. Förutom i början, då tyckte man fortfarande att det var lite kul att få dricka gratis brännvin. Men det tröttnade man på snabbare än man tröttnar på GB:s nya glassar.

Journalisterna styr
Under politikerveckan i Almedalen intervjuade Second Opinion de tyngsta politiska kommentatorerna i Sverige. Den generella uppfattningen bland dem var att det är politikerna som sätter agendan i första hand, och inte journalisterna.  Jan Emanuel håller inte med.

– Jag skulle säga att det är få politiker som har förmågan att vara med på något sätt och styra vad som är morgondagens etta på löpet. De kan man räkna på en hand, och det är inte alltid de lyckas med det de gör, snarare tvärtom. Att försöka intala sig själv något annat; då är man antingen extremt naiv eller så säger man någonting bara för att det är så man ska säga.

Är det svårt att komma ut med frågor som ni faktiskt tycker är viktiga?
– Ja, nästintill omöjligt om du inte klär det i någonting annat. Att skicka ett pressmeddelande om att nu tänker socialnämnden tycka såhär. Då får alla så här stora intressepilar rakt genom huvudet, säger han och gestikulerar.

Vad behöver man göra för att journalisterna ska vara intresserade?
– Du måste bygga upp något. Det måste finnas en katastrof, något som är hemskt. Nu generaliserar jag hårt, men det ska vara kaos, porr, något snusk, gärna något som går åt helvete. Gärna ta kort på någon som ligger och blöder. Sen ska du kunna politisera den bilden och förklara hur man ska kunna lösa det. Du måste vara en storyteller. Att bara berätta att ”nu tänker vi komma med ett förändringsförslag”, det är bara statsministern och kanske någon annan minister som kan säga. Och då måste det vara någonting tungt.

– Kolla på folkpartiet; de får ju ta i så att de nästan ramlar omkull för att få genomslag och då har de en hel del krafter. Det kan vara förslag som är hur myspysiga som helst. Så kämpar de som djur för att hitta någon form så att någon ska hitta något som kan tolkas som rasistiskt. Det är genomtänkt för att få ut förslaget.

Känner du att du kan hamna i den fällan själv?
– Absolut. Jag har fallit på det vid ett otal tillfällen. Det är en fåra man tvingas in i. Jag är inte tillräckligt tung för att få in vad jag vill på DN debatt. Jag får förfrågningar att skriva om saker, men då är det saker som inte är mina, som jag inte vill profilera mig i. Det handlar till exempel om någon landshövding, ska hon avgå? Eller om en flicka i behandlingssvängen som blivit våldtagen; vad tycker jag om det? Där vill inte jag in och skriva. Jag vill hålla mina frågor och jag vill göra det i något politiskt perspektiv om något jag kan. Att gå in som någon slags moralisk tyckare – är det något man får tillbaks så är det sådant. Jag ser det som direkt ovärdigt att gå ut och döma andra personer.

Så du har ändå gränser i dina utspel?
– Det finns enormt massa gränser, men däremot måste man också inse att begreppet populism är inte enbart är av ondo. Per definition är det något som flertalet upplever gagnar flertalet, och är det dåligt? Nej, det är klart att det inte är. Däremot kan man ju spela korten på olika sätt. Ibland lyckas jag och tänker; fan vad smart jag är. I bland kan man känna; hur kunde jag sätta den där jäveln i rullning.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se