Det senaste exemplet ligger mig mycket nära. Det gäller Svenska Dagbladets sensationella anklagelse i mitten av januari mot Försvarsmaktens informationsstab. Tidningens påståenden ledde till JK-undersökning, och i onsdags kom äntligen beslutet efter sju månaders förundersökning: Ärendet är avslutat, det har inte framkommit något som tyder på att brott har begåtts.

Grundanklagelsen var fel
Svenska Dagbladet hade alltså helt fel om sin grundanklagelse, som gick ut på att Försvarsmaktens informatörer (som jag var chef för vid den tiden) skulle ha begärt att få ”alla” mejl som utväxlats mellan soldater i Afghanistan och journalister hemma i Sverige. Denna påstådda mejlinsamling var av allt att döma, enligt tidningen, brott mot grundlagens efterforskningsförbud. Det var alltså inte någon ringa anklagelse som tidningen slungade ut – i själva verket var den så grov att den ansvarige hade måst avgå om den varit sann.

Hur rättas då detta falsarium till när JK-utredningen är avslutad? Jo, i en notis på sidan 6 i dagens papperstidning (4 sept) meddelar SvD att JK lägger ner förundersökningen om brott mot grundlagen. Men i denna korta text – som inte på något sätt liknar en rättelse – upprepar tidningen det lögnaktiga påståendet från januari om att Högkvarteret och informationsstaben förra hösten skulle ha begärt in mejl mellan SvD och soldater i Afghanistan. Texten är för övrigt skriven av samma reporter som låg bakom de osanna anklagelserna från början.

Journalistiska fel mörkas
Notisen är ett exempel på att journalistiska fel mörkas. Visserligen medger tidningen att brott inte har begåtts, men skapar intrycket att själva händelseförloppet skulle ha varit rätt beskrivet från början. Trots att ingenting stöder påståendet om att informationsstaben i Stockholm skulle ha ”begärt in” mejltrafik. Efter sju månaders förundersökning skulle det nog ha kommit fram om det funnits grund för tidningens huvudanklagelse, den som i sin tur låg till grund för påståendet att Försvarsmakten skulle ha brutit mot efterforskningsförbudet i grundlagen.

När ”nyheten” publicerades i januari blev reaktionerna kraftiga. Ett 50-tal svenska medier citerade, förstärkte och återpublicerade SvDs uppgifter. Att Försvarsmaktens informatörer ville ”samla in” mejl mellan medier och soldater blev ett faktum, och många som bar på gammalt agg mot myndigheten i allmänhet och dess informatörer i synnerhet passade på att stämma in i klagosången. Också på ledarplats togs heder och ära av informationsstaben. Gott om frivilliga på ”åklagarsidan” alltså.

JK: brott har inte förekommit

Nu har landets högsta utredande instans i tryckfrihetsfrågor sagt sitt.

Justitiekanslerns bedömning
Med hänsyn till resultatet av förundersökningen finner Justitiekanslern att
det inte har framkommit att något brott mot efterforskningsförbudet skulle ha förekommit. Justitiekanslern beslutar därför med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att förundersökningen ska läggas ned.
Ärendet avslutas härmed.

Svenska Dagbladets sensationella anklagelse i mitten av januari mot Försvarsmaktens informationsstab var alltså en anka. Påståendet om brott mot grundlagens efterforskningsförbud saknade grund.

Det som i själva verket hade hänt (och som jag redovisade i en artikel på Brännpunkt den 23 mars) var att den soldat som fått mejl från SvD:s journalist självmant hade bett om kommunikativt stöd av sin press- och informationsofficer på campen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Det går knappast att tala om efterforskning av källa, när ”källan” själv kontaktar en medarbetare inom myndighetens informationstjänst för att få hjälp att svara en påstridig reporter.

Men den bild som hade målats upp var en helt annan, osann; en berättelse om lömska informatörer, utan respekt för grundlagen, som maktfullkomligt försöker dammsuga in alla eventuella kontakter mellan soldater i internationell tjänst och medieredaktioner på hemmaplan.

Informatörernas engagemang är äkta
För mig personligen är det givetvis tillfredsställande att jag nu har stöd av ett JK-beslut när jag förbehållslöst uttalar att Svenska Dagbladets anklagelser är struntprat, påhitt. Det är också en lättnad för de hårt arbetande informatörerna i Försvarsmakten, som på senare år har intensifierat ansträngningarna för att modernisera kommunikationen i myndigheten. Jag kan försäkra att engagemanget för att i vardagen leva efter andan i den svenska Tryckfrihetsförordningen är djupt och äkta.

Men kommer kunskapen om att Svenska Dagbladets grova anklagelse var felaktig nå ut till de miljontals medborgare som tagit del av ”avslöjandet” i januari? Tyvärr inte. Inte om tidningen mörkar det som varit fel genom att gömma den viktiga, nya informationen i en notis som är formulerade som om tidningens grundrapportering varit korrekt. Och som till råga på allt upprepar det felaktiga påståendet att Högkvarteret hade begärt att mejl skulle samlas in.

Duger inte som rättelse
Jag hade hoppats att SvD:s redaktionsledning skulle inse att detta inte duger som rättelse. Men på resume.se säger i dag redaktionschefen Martin Jönsson att ”det finns ingenting att rätta”. SvD står fast vid anklagelsen om att efterforskning av mejltrafik ska ha skett.

Tyvärr kan man befara att det blir lika illa eller ännu värre i det 50-tal medier som publicerade felaktigheterna på sina webbar och i många fall också i papperstidningen i januari. Hur stor är motivationen hos dem att tydligt och kraftfullt rätta de publiceringar som varit utan grund?

Alla kan göra fel. Men hur man tar ansvar för sina fel varierar högst betydligt. Och mediernas rättelsekonvention är på det stora hela sorglig.

Rättelser fokuserar sig på felstavningar
Det senaste året har det blivit vanligare med rättelsespalter och kvalitetsredaktörer. Det är i någon mån positivt, men det finns en sinister baksida. I och med att korrigeringar koncentreras till en enda sida i tidningen blir det närmast osynligt på nyhetsplats hur många felaktigheter som publiceras. Dessa rättelseredaktörer tycks också fokusera på felstavningar av namn och orter, som om kvalitetsbristerna oftast begränsade sig till sådant. Med stärkta kvalitetsambitioner som officiell förevändning har medierna förflyttat korrigerande publiceringar till en undangömd plats.

En rättelse bör dignitetsmässigt vara i paritet med det fel som har begåtts. Då duger det inte med en rund och resonerande skildring på sidan 2. Och ännu mindre med redaktörer som inte erkänner felet utan tvärtom publicerar det ytterligare en gång.

Staffan Dopping

Redaktionens notering: Läs SvD:s redaktionschef Martin Jönsson kommentar till Staffan Doppings kritik här