För någon vecka sedan kontaktades jag av en man som drivit sitt ärende i Pressens Opinionsnämnd gentemot en av landets större tidningar och fått rätt. Trots att lång tid har passerat sedan tidningen fälldes upplevde mannen att han inte hade fått någon upprättelse. Tidningsledningen hade visserligen gett offentlighet åt klandret i vanlig ordning, men detta utan att visa någon form av förståelse för hans publicitetsskada. Han ville berätta hur tandlöst han anser att det självsanerande systemet är och vilka allvarliga konsekvenser publiceringen hade fått för hans vardag.

Tyvärr kommer hans historia inte att berättas på Second Opinion, eftersom vi nu lägger ner vår redaktionella verksamhet. 

Hans berättelse är dock inte ny. Jag har under min tid på redaktionen haft kontakt med många enskilda personer som alla säger samma sak. Ett textsjok i tidningen eller ett 20 sekunder lång uppläsning av klandrad publicistik månader efter att skadan tillkommit är inte tillräcklig i deras ögon.

Det handlar om upprättelse för den enskilda. Även Nina Dahlberg, som tidigare gett sin bild av PON-processen på Second Opinion, har åsikter om saken. Flera dagar efter att klandret publicerats hade hon ingen kännedom om det. Då hade den fällda tidningen, Expressen i detta fallet, till och med publicerat en rubrik om klandret på den lokala löpsedeln i hennes hemort. Det hon istället kommer att minnas av processen är de nya kränkningar hon upplevde att hon utsattes för genom Expressens nonchalanta bemötande av hennes anmälan i skriftväxlingen med Pressombudsmannen.

På flera sätt har medieklimatet blivit bättre under min tid på SO. Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, har arbetat fram en tydligare layout för klander i deras papperstidning, kvällstidningarna har efter en större genomgång avpublicerat många klandrade nätartiklar och fällningar redovisas allt oftare även på webben.

Bidragande är naturligtvis det synergistiska komplementet till publiceringen av klander som de sociala nätverken utgör. Ett övertramp kostar mer idag. Ansvariga utgivare har gjort sig tillgängliga för kommentarer via redaktionsbloggar, twitter och sajter som vår egen. Medieseminarierna i Almedalen blir allt fler, Publicistklubbens debatter lockar stor publik och utgivarna själva menar att deras journalistik granskas hårdare än någonsin. Men det hjälper inte den enskilda, snarare tvärtom, eftersom tidningar mer än förut finner anledning att försvara sina handlingar.

Någonstans har diskussionen fastnat. Det märks framför allt när man går på debatter och seminarier, exempelvis det jag närvarade vid i onsdags.

Medieföreträdarna och Pressombudsmannen talar sig som vanligt varma för det självsanerande systemet och menade att respekten för Pressens Opinionsnämnd är stor. "Fällningarna publiceras ju alltid utan större gnäll". Politiker jag har intervjuat instämmer och värjer sig konsekvent från alla tankar på att lagreglera pressetiken. Samtidigt är det många enskilda som knappt vet om att systemet existerar. Huruvida den bredare allmänheten anser att sanktionen med publicering av klander eller korta pliktsändningar är tillräcklig berörs inte.

Efter en kvarts samstämmighet kring hur ansvarstagande svenska journalister är höjs en röst i publiken. "Ursäkta, men svenska journalistkåren sjunker i varenda förtroendeundersökning. Är inte det anledning till någon form av självrannsakan?"

På Second Opinion har diverse medieaktörer förklarat det sjunkande förtroendet för medierna med att kvällstidningarna uppfattas som provocerande, att det är naturligt att inta en skeptisk hållning mot bärare av dåliga nyheter, att nyheter produceras i allt högre tempo och att folk tenderar att komma ihåg enstaka övertramp i högre grad än stora, journalistiska avslöjanden.

Få gånger föranleder de låga förtroendesiffrorna bredare diskussioner om upprättelsefrågan. SvD:s redaktionschef Martin Jönsson var undantaget i onsdags och menade att de låga förtroendesiffrorna till viss del kan förklaras av att publiken inte köper utgivarnas resonemang när de konstant slår ifrån sig kritik och konsekvent vägrar medge brister i sin journalistik. Samtidigt berättade Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, för mig i förra veckan att han upplevde att Kluvet Land-redaktören Ulla Svensson svarat ovanligt självkritiskt när hon frågats ut om "Fattiga Frida-kritiken":

"Jag hade nog personligen varit lite mer ryggradsartat redaktörsmässig om jag hade intervjuats. Jag har varit med rätt länge och har lärt mig att när journalistik är på riktigt och blir farlig räcker en felkommatering för att man ska manglas."

Det är förståeligt att utgivare utvecklar en reflexmässig försvarsmekanism när de gång på gång stöter sig mot mäktiga krafter i den granskande journalistikens namn. Att som utgivare ge uttryck för självkritik kan dessutom vara jobbigt när man i rollen som arbetsledare drar sig för att sälja ut enskilda medarbetare. 

För Nina Dahlberg och mannen som kontaktade mig för någon vecka sedan var inte målet att bli omskriven på nytt. De ville framför allt att utgivarna skulle förstå hur de kände och att de skulle tänka till nästa gång.

Jag tror att förtroendet för journalister skulle öka med lite mer ödmjukhet och lite mindre "ryggradsartad redaktörsmässighet". Den diskussionen vill jag mycket hellre höra än nytt tragglande om självregleringens vara eller icke vara. 

Jannike Runquist 
Som fortsätter twittra på @jannikerunquist och inom kort startar blogg om mediefrågor i egen regi på www.medieterassen.se.