Offentliga och privata makthavare måste tåla en hårdare och mer ingående granskning av sin verksamhet än andra. Det anser inte enbart journalister utan troligen också merparten av allmänheten. Men måste de också i långt högre grad än vanliga medborgare tåla att deras privatliv granskas, blottläggs och till och med beljugs i medierna? Ja, svarar Allmänhetens pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson att döma av hans uttalanden inför Publicistklubben PK den 16 januari 2012 och i årsberättelsen för 2011 från PO och Pressens Opinionsnämnd (PON).

PK- debatten skulle handla om ”fejkade” lodjursbilder och den manipulerade bilden från en strippklubb med ett ungdomsfoto av Kungen inklippt. Men som förband uppträdde Ola Sigvardsson utfrågad av PK:s ordförande Ulrika Knutsson. Det samtalet och den efterföljande debatten gav inblickar i PO:s syn på pressetiken och på sin egen roll i systemet. Vad han uttrycker är ologiskt och pressetiskt oroväckande. Det förtjänar granskning.

Vi journalister kritiserar gärna när polismyndigheten hävdar att fel begångna av poliser måste utredas av poliser. Men vi är oftast väldigt angelägna om att våra egna eventuella övertramp i första hand ska granskas inom vårt självsanerande system som i pressens fall är PO och PON. Ett uttryck för det är att Pressens samarbetsnämnd för länge sedan frångick en inledande praxis att till PO utse en juristdomare. De senaste fyra pressombudsmännen har alla varit journalister. Motivet var att sådana har kunskap om hur medier fungerar på ett annat sätt än jurister. Risken att de skulle komma att agera mer som pressens ombudsmän än som allmänhetens har bedömts som liten.

En annorlunda bild kunde man få när man hörde Ola Sigvardsson svara på Ulrika Knutssons fråga om varför han för ett år sedan tackat ja till att bli PO. Det kallas ju Allmänhetens PO, påminde Ola om, och kanske borde man därför svara att det var för att hjälpa alla de som känner sig felaktigt behandlade i pressen. Men det var inte hans motiv. Nej, det som lockade var istället att få möjlighet att djupare analysera begrepp som allmänintresset och frågor som: ”Vad är en offentlig person?”

PO deklarerade att offentliga personer kunde delas in i två kategorier. Dels de som ”bygger upp eller river ner” samhället, dels så kallade kändisar. Den förstnämnda kategorin ska finna sig i en närgången granskning också av sin person och sitt privatliv, medan den senare enligt vad PO sa ”har rätt till en privat sfär”.

Uppdelningen finns inte i de etiska reglerna för press, radio och tv. Enligt egen utsago inspirerad av en lärobok i yttrandefrihetsrätt har PO kommit med denna innovation som han också utvecklar i sin årsberättelse för 2011.

PO hänvisar till en anmälan från programledaren i TV Ola Lindholm som PO förde vidare till PON. Enligt Expressen av den 12 april 2011 hade Lindholm blivit ”tagen för knark” . I samband med en fotbollsmatch hade Lindholm fått lämna urinprov eftersom polisen misstänkte att han vara narkotikapåverkad. Provet skickades för analys, vilket tar ett par veckor. Men Expressen hade inte tid att vänta på resultatet. Ett par dagar efter provtagningen publicerades ”nyheten” med namns nämnande. Tidningen motiverade brådskan med att Lindholm var en offentlig person som till på köpet medverkade i TV-program för barn.

- Men var Lindholm verkligen en offentlig person av den kalibern att en provtagning gav skäl för en namnpublicering med rubriken ”tagen för knark?”, skriver PO som fått se PON fälla Expressen för brott mot god publicistisk sed.

Med det menar PO att om Ola Lindholm tillhört den kategori offentliga personer som ”bygger upp eller river” vårt samhälle så skulle ett offentliggörande i samma situation ha varit försvarligt. Han skriver i årsberättelsen:

”Vad fallet Lindholm illustrerar är att offentliga personer kan delas upp i två grupper. Den ena gruppen innehåller till exempel politiker, militärer, poliser, företagsledare, ledande tjänstemän, tunga brottslingar och terrorister. Personer som bygger eller river vårt samhälle. De får tåla en mycket närgången granskning, även av sin person. Om Sveriges statsminister, överbefälhavare eller rikspolischef skulle misstänkas för narkotikabrott och få lämna prover, vore det rimligt att allmänheten omedelbart fick veta vem det handlade om. Den andra gruppen är personer som på olika sätt agerar och presterar i offentligheten. Hit hör exempelvis artister, konstnärer, atleter, TV-kändisar och journalister. Även de måste tåla en hårdhänt granskning av sin verksamhet, men de har fortfarande rätt till en privat sfär. En sfär som är betydligt större än för den första gruppen…”

Om Lindholm i det aktuella fallet varit Reinfeldt eller finansminister Borg menar PO alltså att Expressen, utan att riskera klander från PO eller PON, kunnat skriva ”tagen för knark” innan tidningen visste resultatet av provtagningen. Om en minister fastnar i en trafikkontroll och får blåsa så skulle det analogt vara helt okey med PO att skriva att vederbörande var ”tagen för rattfylla”?

Konsekvensen av PO:s innovation på det här området är att rena lögner - ”tagen för knark” när provet kan vara negativt – kan publiceras utan att PO skulle finna att det strider mot god publicistisk sed.

En annan märklig policy från PO:s sida kom fram under debatten om den manipulerade kungabilden. Här berömde PO Expressen för att den publicerat bilden – under rubriken BILDBEVISET – men beklagade att det gått ett halvår av skriverier om bilder som skulle bevisa att kungen mot sitt nekande varit på strippklubb. På fråga om PO övervägde på eget initiativ ta upp frågan om här exempelvis föreligger förtal svarade Ola Sigvardsson att han visserligen tänkt på det men ”hade så mycket annat att göra” att han kommit fram till att han skulle avstå från att ta egna initiativ.

Att PO har den principiella inställningen betyder att Allmänhetens pressombudsman inte har en övervakande funktion utan enbart en reaktiv. Kommer det in en anmälan kan han skriva av den med följd att anmälaren kan låta sig nöja eller gå direkt till PON. Alternativ två för PO är att gå vidare till PON med fallet och där agera åklagare.

I tider då skärpt lagstiftning övervägs på det tryckfrihetsrättsliga området är det inte läge att – som PO uppenbarligen vill – försvaga det pressetiska system som snarare behöver förstärkas för att inte ytterligare riskera allmänhetens förtroende för journalistiken och branschens förmåga till självsanering.

Sigfrid Leijonhufvud
Ordförande Stockholmsjournalisternas seniorer f d chefredaktör mm