DEBATT. Jag noterar ofta att vanliga människor, och företag, förtalas utan att det leder till ansvar. Det gäller i samhället, på nätet och i de medier som har en ansvarig utgivare. Någon tycker att det är ”förvånande” (Ulrica Widsell) att jag som publicist kan tycka att förtal är ett problem. En annan (Marcus Melinder) att jag är en publicist som ”gett upp”.

Ingen tar tag i kärnfrågan; att många drabbas oerhört hårt av felaktiga uppgifter i medierna och utpekas som klandervärda eller brottsliga. Felaktigt sätter Widsell och Melinder likhetstecken mellan pressfrihet och friheten att förtala. De ser inte den växande rättsrötan. Straffet för förtal är böter eller fängelse i högst två år. Men straffen är på utdöende medan förtal blomstrar som aldrig förr, inte minst i de nya asociala medierna.

Redaktioner tar inte etiska reglerna på allvar
Det finns ju lagar mot förtal. Problemet är att de inte tillämpas. Om de utmärkta etiska reglerna för press, radio och TV finns inte mycket att invända. Problemet är att många redaktioner inte längre tar dem på allvar. Att påpeka att den berömda ”självsaneringen” inte fungerar betyder inte att pressfriheten är hotad. Det är ett segt fundamentalistiskt hjärnspöke, som vi journalister borde överge.

Sker förtalet i skydd av en ansvarig utgivare är det nästan omöjligt att få rätt i domstol. JK gör i stort sett ingenting. Här menar jag att den glidning som skett mot ökad namn- och bildpublicering, där man riskerar att kränka privatlivets helgd och skada anhöriga, av JK borde prövas oftare i domstol för att etablera en rättspraxis som i dag saknas. Fällningarna i Pressens Opinionsnämnd visar att det behövs.

I dag får en förtalad normalt driva sin egen sak i enskilt åtal. Att hyra in en advokat kostar runt 2 500 kronor per timme. Utsikterna att vinna är små. Till och med advokater avråder från att väcka enskilt åtal för förtal. I realiteten innebär detta att förtal – oavsett var i samhället det sker – är ett brott som sällan eller aldrig leder till straff. Sverige är på detta område ett i praktiken laglöst land.

Lagstiftningen omfattar dessutom bara fysiska personer. Företag, myndigheter och organisationer kan förtalas hur mycket som helst. När det gäller smutskastning av juridiska personer är dessa utan lagskydd eftersom yttrandefriheten har ansetts väga tyngre. Ändå kan vissa uppgifter, som att utpekas som skattebrottsling när man bara har en tvist med Skatteverket, få förödande konsekvenser. I värsta fall konkurs, arbetslöshet och ekonomisk ruin. Här är kanske inte ny lagstiftning det mest önskvärd, möjligen en utvidgning och modernisering av de pressetiska reglerna.

Genom webbsajter, bloggar, forum och sökmotorer som Google blir förtal inte bara massdistribuerat utan får även evigt liv på nätet. Lagstiftningen härrör från en tid då förtal gick från mun till mun och spridningen via medier var relativt begränsad. Allt gammalt skitsnack kan i dag googlas fram och spridas på nytt. Det gör att varje felaktig publicering kan få långtgående konsekvenser för den enskilde. I en av värld av digitala minnen läker tiden inga sår.

Förtal blir så ett livstidsstraff. Publicitetsskadan begränsas inte i tid och rum. Den är snarast ett datavirus, och kan ligga dolt i åratal för att plötsligt väckas till liv. Digitaliseringen har förändrat världen, men i vanlig ordning är det bland oss journalister som förmågan till nytänkande är som minst. Vi berättar gärna om dessa problem men är inte beredda att för egen del ta konsekvenserna.

Vad tycker allmänheten? Jag betvivlar att de bryr sig om vårt särintresse ”självreglering”. Människor vill slippa felaktig och offentlig schavottering. Den som förtalas önskar sin heder åter, något som vi har svårt att acceptera. Men vill vi öka förtroendet för medierna är det viktigt att de uppenbara förtalsfallen skiljs ut och går till domstol. Varför ska just vi förbehålla oss rätten att ensamma definiera ”allmänintresset”?

När journalister inte andas yrkesetiken ser de skärpt förtalspraxis som ett hot mot pressfriheten. I min värld är det två vitt skilda saker. Pressens frihet omfattar inte förtal. Att flertalet av landets ansvariga utgivare anser att dagens rättsröta bör bevaras är att göra det enkelt för sig. Det indikerar även att de inte är beredda att arbeta för högre journalistisk kvalitet. Det kommer nämligen att kosta i form av resurser till research, faktakontroll och juridisk kompetens.

För mig är det inget bekymmer om antalet dåliga ”gräv” minskar. Inte heller gråter jag om överskattade etermediejournalister får svårt att producera sina granskande uppdrag framöver. En handfull utgivare skulle också må bra av att åtalas för förtal. Det räcker med några villkorliga fängelsedomar vartannat år för att landets redaktioner ska inse att de pressetiska reglerna är viktiga även för oss själva.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi tvingas bli bättre journalister. Att det vi gör ska vara sant, intressant och relevant. Det är inte att ”ge upp” som publicist, tvärtom.

MATS EDMAN
Chefredaktör/vd Dagens Samhälle