Skip to Content

second opinion

Ursprunglig artikel publicerad i: www.varldenidag.se 24 Oktober 2011 / Medieetik
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(22)     Begrav den här! +(0)

Är det farligt och skadligt att medverka i media?

Sec_Opinion_Nick_Näslund2.jpg

Dela |


Tidningen Världen idag berättar storyn om när journalisterna intog Långared. Med helikoptrar, OB-bussar och mikrofoner dundrade de in, alla medier till samma plats. Som. Ett. Drev.
Lokaltidningens redaktionschef slår fast att invånarna i byn nästan är lika chockade över riksmedias pådrag som över själva händelsen – ett avskyvärt dubbelmord. Är det verkligen så? Är medieuppmärksamhet skadligt och borde journalisterna hålla sig borta från skakande händelser?

Jag vet ingenting om hur medierapporteringen gått till i Långared. Kanske har uppbådet gemensamt korsat alla tänkbara etiska gränser. Kanske har de kastat sig över sörjande, inte visat hänsyn och dundrat in i byn ”som militärtanks” som Världen idag skriver. Men jag har svårt att tro att den samlade journalistkåren skulle göra så.

Visst kan journalister göra fel. Jag har själv likt en klyscha stått och huttrat utanför ett hus där polisens tekniker undersökte just ett misstänkt dubbelmord. Jag har sett hur en fotograf knackat på och klivit in hos den närmaste grannen, med en stor kamera hängande runt halsen och en liten, nästan dold, kamera envist smattrande vid höften – bara för att få någon bild med sig från grannen ifall fotografen blev utkastad. Det finns förstås gånger när journalisterna gör fel, men att rapportera om svåra och tragiska händelser skyndsamt är inte ett sådant tillfälle.

Risken med en sådan generaliserande mediekritik är att den sprider sig. Den förökar sig och appliceras på all typ av rapportering, alla medier, all journalistik. Man vet ju hur dom är, dom där journalisterna.
Ett exempel är ett mejl som en redaktion som jag arbetade på fick av en lärare. Vi hade intervjuat ungdomar på skolan och läraren skrev att ungdomarna skadades av medieuppmärksamheten.
Nej, vi hade inte granskat mobbning, skrivit om några missförhållanden eller hängt ut några ungdomar som råkat säga för mycket i en dold kamera. Vår reporter hade gått in på skolan och öppet ställt frågor om ett positivt och handlingskraftigt arbete som skolan precis dragit igång. En glad nyhet, för en gångs skull.

De faktiska konsekvenserna av att vara med i media, eller få sitt lokala samhälle skildrat i media, måste lyftas upp och diskuteras. Ibland ger en okänslig rapportering djupt negativa konsekvenser. Som att intervjua människor i chock eller barn som precis mist en anhörig. Men oftast är medieuppmärksamheten inte farlig utan snarare sund och viktig. Även när riksmedias militärtanks rullar in.

Är det så att det alltid gör ont att förekomma i tidningar, radio och tv i andra sammanhang än i notiser om hembygdsföreningen, foton från förskolan eller på familjesidan, då vill inte jag arbeta som journalist längre. Jag har i så fall rivit upp sår hos många människor. Men jag tror inte att det är så.
Som reporter har jag träffat människor som gjorde allt för att undvika att säga något öppet, att tycka till, ens om de mest triviala ämnen. Det hände att folk hoppade häck över kundvagnarna på Maxi-parkeringen när jag ville ställa frågor om de köpte ekologiska ägg.

Även där verkar bilden av media som sensationslysten, propagandistisk, censurerande, höger, vänster, inklampande, drevig och allmänt otrevlig ha trängt in.

Det är inte undra på att herrar och damer plötsligt blir elitlöpare när de träffar på en journalist utanför varuhuset.
”Men vilka ägg brukar du köpa?!”

Vår farlighet stryks under av formuleringar som att någon ”ställer upp” på att vara med och begrepp som ”intervjuoffer”. Att återberätta vad man varit med om eller säga sin åsikt gör man bara om man verkligen måste. Eller om man har något riktigt värdefullt att tjäna på det. Eller möjligen om det är ens jobb, om man inte hunnit knappa ut sig på tjänsteärende.
Kanske måste vi journalister vara bättre på att förklara vår roll. Att vi då och då berättar varför vi kör in i Långared när ett uppseendeväckande mord har skett. Varför vi berättar om otäcka händelser och jämföra med vad som skulle hända om vi inte gör det på ett tydligt och närvarande sätt. Varför inte redaktionerna kan dela upp nyheterna emellan sig och säga ”den här gången åker TV4 till byn, vi andra stannar hemma av hänsyn”. Vad skillnaden är mellan ett drev och att alla medier rapporterar om samma nyhet.

Det vi inte behöver göra är att själva förstärka bilden av media som det onda monstret som du ska akta dig för. Det är något som förvånar mig när jag hör den intervjuade skylla olika problem på media, ett vitt och luddigt begrepp där det mesta ryms: Varför svarar inte journalisten tillbaka? Varför ställs inte en motfråga, som kan bli nog så effektfull? Bara genom att upprepa anklagelsen kan reportern få den att falla på sin egen orimlighet: ”Så det är medias fel att kvitton fattas i bokföringen?”
Om intervjun är en stupstock tystnar medborgarna. De vågar inte ens tala om ägg. När lärare har inställningen att ungdomar traumatiseras av offentligheten, då måste vi ställa oss frågan: Gör vi onda dåd? Är vi journalister något som katten släpat in, på jakt efter att göra världen mer negativ med vår kritiska inställning?
Mitt svar är självklart: Det är viktigt att vara på plats och rapportera konkret och relevant. Att intervjua riktiga människor om deras verkliga känslor och åsikter. Det är bara möjligt om vi kör in med OB-bussarna i Långared.

Nick Näslund
Journalist
Blogg

Dela |
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(22)    Begrav den här! +(0)
CAPTCHA
Denna fråga är för att testa om du är en mänsklig besökare och för att förhindra program att spamma.
Image CAPTCHA
Skriv in de tecken som visas i bilden.
Kommentarer. Kommentatorn har juridiskt ansvar för sina inlägg.