Christian Munthe, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet, har i sin forskning undersökt hur etik tillämpas inom flera områden och har bland annat tittat närmare på pressetiken.
– Termen ”allmänintresse” verkar i det redaktionella beslutsfattandet användas bara för att den finns i det pressetiska regelsystemet. Termen döljer det faktum att man gör en risk-kostnad-nyttokalkyl. Man analyserar aldrig själva orden ”allmänintresse”, utan i redaktionella beslut handlar det mer om ”allmän nyfikenhet” för då kommer folk att köpa tidningen. Eventuella skadestånd spelar ingen roll, pengarna har tidningen redan tjänat in på nyfikenheten.
Christian Munthe menar att man tydligt kan se att det är själva nyfikenheten som ligger till grund för många redaktionella beslut, exempelvis vid uppmärksammade rättsfall där han anser att man ofta är väldigt tidigt ute med namn och bild.
– Förr var man väldigt restriktiva och höll fast vid att misstänkt och åtalad är något helt annat än dömd, förutom i de mest extrema fallen. Men det finns naturligtvis skillnader mellan publikationer. I vissa fall är det en del av varumärket att betraktas som seriös, andra har mer ”tabloid-format”.
På PO:s hemsida står att ”etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen”. Men Christian Munthe menar att medieetiken har urholkats på grund av fallande intresseoch att den övertygelse, vid sidan av affärsintresset, som redaktörerna hade när tidningar drevs av intresseorganisatoner inte längre existerar.
– Tidningar med andra målsättningar än att tjäna pengar finns inte längre kvar. Idag agerar alla på en konkurrenskraftig marknad.
– Man kan jämföra tidningar med läkemedelsföretagen som vidhåller att de har etiska regler och moral. Men samtidigt förlägger de medicinska experiment till tredje världen där man har helt andra etiska regler än i Europa. Det blir inte mycket till etik när man inte är beredd att betala för den.
Christian Munthe menar också att det finns en dubbelmoral hos redaktionerna där man bryr sig väldigt mycket om att pressfrihet inte ska inkränkas från statligt håll men man bryr sig egentligen inte alls om individens rätt att skyddas mot publicitetsskador.
– Man är glad att köra över andra, men man vill inte bli överkörd själv.
Vilka är de största bristerna i det pressetiska systemet?
– Självregleringen funkar inte längre. Den är en myt som ger sken av ett underförstått avtal mellan staten och pressen. Förr kanske det var så: ansvar under frihet där redaktionerna självmant tog på sig att moderera. Men medierna i dag är mer än bara tidningar. Vem som helst kan bli sin egen redaktör och sprida information och man ställs därför inför en helt annan situation. Självreglering i ett sådant landskap fungerar ej.
– Det är alltid någon som förskjuter gränserna för vad som är okej att publicera. Sanktionerna som finns att tillgripa är meningslösa, de fungerar bara som spel för gallerierna.
Anna Unnerud Björsland