Mårten Schultz förespråkade att poliser, vid obefogade brott mot sekretessen, bör undantas meddelarfriheten som innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem som har lämnat ut vissa uppgifter till media. I publiken satt Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, som poängterade att det inte alltid behöver vara just poliser som läcker och att det finns många andra insatta i rättsfall, inklusive de anklagade själva, som är villiga att tala med pressen.
– Det är också lika lätt att prata om positiva fall, då viktiga uppgifter kommit fram just på grund av meddelarfriheten. En ändamålsprövning fungerar inte, för det måste vara fullständigt klart för den som pratar med oss vad som gäller.
Daniel Sandström ansåg att få tips kommer till av ren altruism, men att debatten alltid kommer att hamna snett så länge man diskuterar folks syften med att läcka. Jeanette Gustafsdotter underströk i sin tur att det trots allt är mycket som redaktionerna inte publicerar av hänsyn till den enskilde.
– Jag tror att den här diskussionen kan bli väldigt farlig. Det är många uppgifter som inte skulle komma fram i media utan ett starkt meddelarskydd.

"Strukturell orättvisa i förtalsmål"
Nils Funcke poängterade att redaktionerna inte lever obehindrat i en slags Edens Lustgård. 
– Syftet med regelverket är ju inte att man ska kunna snaska runt och det finns ju klara begränsningar kring vad man får och inte får skriva. Lagstiftarna har försett utgivarna med fikonlöv av begränsningar.
Daniel Sandström poängterade också att det vid grova övertramp finns möjlighet till juridisk upprättelse, men fick snabbt mothugg av Mårten Schultz.
– Det finns en inbyggd, ekonomisk, strukturell orättvisa i förtalsmål och det är svårt för enskilda att ta strid mot stora medieföretag.

"Fånigt att diskutera Lindholm"
Staffan Dopping i publiken gjorde ett inlägg om att Expressen mycket väl kan ha haft fog för sin första publicering om Ola Lindholm, men kritiserade att andra medier refererade nyheten samma dag utan att ha samma publiceringsunderlag. Daniel Sandström kontrade med att många, inklusive Sydsvenskan, väntade med att skriva om Ola Lindholm tills åtal hade väckts. 
– Det finns en massa exempel som väcker frågan om det pressetiska systemet är tillräckligt, men det är också viktigt att framhäva redaktioners frihet att fatta självständiga beslut. Det pratas mycket om att det är så synd om de människor som hamnar i kläm, men de måste ändå ställas till svars. Vill man ha en offentlighet där medierna tystar ner att en chefredaktör har spår av kokain i kroppen?
Han tillade samtidigt att det var fånigt att diskutera Ola Lindholm när det finns större problem med systematiskt hetsande i bloggvärlden. 
– Det blir konstiga proportioner och det är alltid de traditionella medierna som står i skottgluggen.

"Pressombudsmannen mindre relevant"
Jeanette Gustafsdotter ansåg att det självsanerande systemet med Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd fungerar väl. 
– Under de tio år jag jobbade redaktionellt togs pressetiken på stort allvar. Däremot tror jag att vi måste kommunicera bättre.
Daniel Sandström höll med om att instansernas arbete fungerar bra, men menade att Pressombudsmannen blivit mindre relevant i det nya medielandskapet med färre anmälningar och många övertramp som sker utanför de forum som är anslutna till systemet. Samtidigt kritiserade han Expressens beslut att bojkotta den förra Pressombudsmannen efter en konflikt. 
– Jag tycker inte att Thomas Mattson agerade rätt. Det är som att lämna planen om domaren blåser straff. Så funkar inte spelet. 

"Klanderpublicering stor eftergift"
Fredrick Federley förespråkade mer etiska samtal om publiceringar och upplevde att det finns ett problem med proportionerna på rättelser och redovisningar om klander. 
– Systemet skulle bli betydligt mer självsanerande om pressen själva tog på sig ansvaret att ge drabbade personer ersättning i form av ursäkter och korrigerande artiklar som syns. Det tror jag också skulle leda till än mer reflektionsmöjligheter innan publicering. Sedan går det inte att göra långa extrasändningar om någon som blivit felaktigt uthängd. Därför måste det ske inom rimliga gränser, men det kan bli bättre.
Nils Funcke berättade att han sett exempel på utgivare som har åkt hem till uthängda personer efter att publiceringar har gått snett, för att fråga hur redaktionen bäst kan ge personen upprättelse. 
– Sedan är det en annan fråga om man inte håller med om PON:s beslut. Har man tagit ett moget övervägt beslut om att någon ska exponeras får man stå för det sedan.

"230 000 svider ordentligt"
Daniel Sandström menade att bara publiceringen av klander är en stor eftergift för redaktionerna.
– Ofta tycker man att man har gjort rätt och då är systemet med klanderredovisning ur utgivarens synpunkt rätt långtgående. Sedan är det en moralisk fråga för utgivarna hur man hanterar relationen till den som blir blivit drabbad av en publicering.
Thomas Mattsson inflikade från publiken att redovisningen av klander bör bli mer kortfattad och tydlig gentemot läsarna. Samtidigt påpekade han att klander även känns i kassan på redaktionerna.
– Förutom att man får betala en expeditionsavgift på 30 000 kronor måste man avsätta en helsida i tidningen, som kan vara värd 200 000 i annonspengar. Det är rätt mycket pengar och svider nog ordentligt bara det.
Fredrick Federley kontrade med att upprättelsen alltid bör bedömas ur offrens synpunkt.
– Det man bör fråga sig hur den person som behöver upprättelsen känner, inte hur tufft det är för utgivaren att publicera uppgiften om klander.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se

Mer om seminariet:
Thomas Mattssons blogg
Second Opinions bildserie
Twittertråden so11etik