Som Second Opinion tidigare har berättat är både Göran Lambertz och Johan Binninge kritiska mot att åklagare kan tala fritt i media, samtidigt som advokaterna är belagda med yppandeförbud. Det finns ingen färsk utredning om hur vanligt förekommande det är, men en undersökning av riksåklagaren år 2002 visade att det inte skett någon dramatisk ökning i beslut om yppandeförbud och att det ansågs vara motiverat i de fall det användes. Nuvarande riksåklagare Anders Perklev är väl bekant med kritiken mot att yppandeförbudet kan leda till en skev mediebild.
– Det är självklart så att de uppgifter som kommer om ärendet kan speglas av vem som lägger fram dem, men det är svårt att ha en bestämd uppfattning om kritiken utan att titta på och analysera specifika situationer.

Förundersökningssekretess råder alltid, men en åklagare kan själv häva sekretessen om han eller hon bedömer att det inte skadar utredningen eller är till men för den enskilde. Anders Perklev upplever att bestämmelserna respekteras av åklagare generellt sett.
– Jag har anledning att tro att åklagarna har ett intresse av att inte lämna vidare uppgifter som har betydelse för utredningen, men självklart kan det ske missbedömningar.

Alla möjliga klagomål
Anders Perklev poängterar att det ofta är offentliga handlingar, som brottsanmälningar och liknande, som ligger till grund för mediernas artiklar.
– Den misstänktes identitet blir offentlig på ett rätt tidigt stadium i en utredning, till exempel när det blir fråga om en häktningsförhandling. Gäller det information som är offentlig och tillgänglig handlar det snarare om ifall det ska publiceras eller inte och det är naturligtvis ett beslut som inte åklagaren råder över.

Om en enskild anser sig ha lidit men av en åklagares uttalanden kan man antingen göra en polisanmälan om brott mot tystnadsplikten, men det händer också att folk lämnar in sina klagomål direkt till åklagarmyndigheten, berättar han.
– Vi får in klagomålsärenden i alla möjliga hänseenden, då folk menar att åklagare har gjort fel eller borde ha agerat på ett annat sätt och de ärendena handläggs av vårt utvecklingscentrum i Malmö. Utredningar om tjänstefel eller brott mot tystnadsplikten hanteras av Riksenheten för polismål, som är en särskild åklagarenhet när polis, åklagare eller domare är brottsmisstänkta.

Strävan efter öppenhet
Anders Perklev upplever att oönskade polisläckor kan försvåra utredningar, framför allt när inte alla förhör är avslutade.
– Jag får förmedlat till mig av enskilda åklagare att det är besvärligt när det publiceras uppgifter tidigt i förundersökningar, som borde hållas hemliga eftersom man måste kontrollera uppgifter från misstänkta och vittnen gentemot den tekniska bevisningen och om de uppgifterna tidigare har kommit ut blir det svårt att göra den jämförelsen.

Han tror att bästa sättet att minska läckagen är genom att begränsa tillgången till känslig information i förundersökningar.
– Jag tror inte att inskränkningar i meddelarskyddet är en framkomlig väg, dels av rent praktiska skäl eftersom det skulle medföra svåra gränsdragningar, dels för att vi inom rättsväsendet måste sträva efter den öppenhet som ska finnas i ett demokratiskt samhälle.

Ingen skönsmässig bedömning
I en debattartikel i DN från 2009 kritiserar Percy Bratt och Arne Ruth riksåklagaren för att vara för strikt i sin bedömning av allmänt åtal för förtalsmål. Anders Perklev hänvisar, liksom Anna Skarhed tidigare gjort, tillämpningen till nuvarande lagstiftning och förarbeten.
– Det är ju inte som andra brott då åklagaren i princip har en skyldighet att utreda brottet, utan åklagaren gör en rättslig prövning och försöker uttolka hur bestämmelsen om särskilda skäl ska tillämpas utifrån de givna ramar som finns. Det är alltså inte en skönsmässig bedömning, Sedan kan det på sikt, som med all lagstiftning, diskuteras om det behövs en utveckling i lagstiftningen eller om man behöver tolka lagstiftningen på ett annorlunda sätt.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se