För Lagercrantz ger ju inga svar på vad vi ska ha kommentarerna till. Han och Schultz pratar ju enbart om att lösa det juridiska problemet.
Deras diskussion handlar enbart om ta ansvar för ett problem, för de som drabbats av hatet. Inte om ansvaret gentemot läsarna för journalistiken i sig. Vad den egentligen har för syfte? Vilket ansvar har vi som tidning för att vi skriver om en känd barnprogramledares narkotikadom? En tåganställd som uppför sig mindre lämpligt? Eller andra brott och skandaler?

Samma ansvar som förut, skulle någon kanske svara, men riktigt så enkelt är det ju inte, för på nätet får du som tidning mothugg, läsarna spinner vidare på historien. Eller så kritiserar de inte helt sällan tidningen för sin journalistik, som sagt, om tidningen skriver fördömande om en persons leverns är det svårt att bli upprörd när läsarna spinner vidare på detta i kommentarerna.

Om tidningarna nu stänger denna möjlighet till kommentarer på den egna sajten, vilket ansvar har då utgivaren för den diskussion om sedan förs på andra ställen? Upphör ansvaret bara för att man rensar upp på den egna sajten? Eller är det kanske så att man som publicist har ansvar för det som skrivs som en följd av den egna rapporteringen, var än det sker?

Den som basunerar ut sin idignation kan knappast bli upprörd när mottagaren reagerar känslomässigt.

Sedan finns det också en underton av status quo i det Lagercrantz och Schultz skriver. Att det här med internet egentligen inte är något nytt utan att nu kan vi lägga det till handlingarna och konstatera att allt är som det alltid har varit:
Vi, journalisterna skriver och publicerar artiklar, och läsarna får om de sköter sig tycka till om det vi gör.

Vi och dem.
Vi skapar materialet. Vi sätter agendan.
Vi bestämmer vilka röster som ska och får höras.
De får vara med så länge vi bestämmer.

Alla nätskeptiker kan andas ut. Allt det jag, Anders Mildner, Fredrik Strömberg, Malin Crona och många andra sagt och skrivit om framtidens journalistroll behöver de inte bry sig om längre. Det man lärde sig på JH på 70-talet, 80-talet, 90-talet håller än.

Det finns bara ett litet aber med den världsbilden.

Internet finns fortfarande kvar. Och hatet finns. Svenskar med rasistiska intoleranta åsikter finns.
Det är som Fredrik Wass ständigt påpekar: internet är inget eget i sig, det som händer där är bara en spegling av hur vi är som människor. Att vi väljer att plocka bort delar av våra mänskliga mindra charmiga sidor från internet betyder inte att de försvinner.

Så vad händer då om vi kastar ut alla dessa åsikter från våra fina spalter?
Vi får så klart ännu finare spalter. Å andra sidan blir dessa ännu lite mindre en sann bild av verkligheten. Och med ganska stor säkerhet får dessa hatiska personen lite mer bränsle på brasan för att odla sitt utanförskap. De blir ännu mer hatiska – fast det får vi aldrig se.

Som far till ett barn som snart är på väg in i tonåren så känner jag vissa likheter här. Jag vill gärna ha koll på vad han gör och säger med andra, både på nätet och utanför detta. Men jag vill naturligtvis också att han ska få bygga sina egna åsikter, sin egen värld. Och han måste få revoltera lite, måste få gå utanför det tillåtna. Det ligger i hela uppväxandets natur.

Lösningen som förälder är lika enkel i teorin som svår i verkligheten: Prata med ditt barn, lyssna, var med barnen i deras digitala verkligheter, liksom deras kompisvärldar. Prata om vad som är ett okej beteende och vad som inte är det. Prata om hur man vill bli bemött. Var närvarande. Bygg förtroende, för det är det enda som håller i längden.
Visst, en del installerar övervakningsprogram på datorerna hemma, eller tjuvläser sina barns mobiler. Det kanske kan funka om man är väldigt orolig för att barnet hamnat i dåligt sällskap eller råkar ut för farliga saker. Men för mig är det ett för stort ingrepp i min sons integritet.

Och lite samma sak är det med de där konstiga människorna med konstiga åsikter som dyker upp när vi skriver om invandring och feminism i våra fina spalter. Vi kan slänga ut dem helt, och då fortsätter de sitt hat på andra ställen. Eller så tar vi oss tid att lyssna, ber dem nyansera sig, försöker förstå, utan att döma. Och kanske lär vi oss också något om deras värld. Kanske blir den verklighet vi beskriver i våra spalter lite mer “sann”. Det är inte lätt, men jag förstår inte hur vi skulle kunna göra något annat.

För i deras värld är vi ju både åklagare och domare på samma gång. Och då måste vi jobba ännu hårdare för att hitta sätt att visa att vi inte blandar ihop de rollerna.

Det är dags att backa tillbaka till vårt, journalisternas och tidningarnas ursprungliga uppdrag: Att skildra samhället för våra medmänniskor. Och för att göra detta måste vi förstå dem, vi måste ha kontakt med dem, vi måste lyssna till dem. Även de som ser ut på annat sätt än vi, de som pratar på annat sätt, de som skriker, de som gråter, de som lider, de som är tysta.

Fotnot: Just nu verkar det inte gå att hitta en enda artikel med en kommentar på vare sig DN, eller Expressen. Aftonbladet har kommentarer på sporten, och enstaka nyhets- och debattartiklar, men de är inte lätta att hitta.

Mikael Zackrisson

---------------------
Redaktionens notering: Artikeln är först publicerad på Mikael Zackrissons blogg.