Mats Johansson, moderat riksdagsledamot och politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet åren 2000-2003, upplever att utgivarna har olika syn på pressetik i olika mediekanaler.
– Jag tycker att systemet fungerar bra vad gäller papperstidningarna, men inte alls när det gäller nätet. Det är väldigt mycket på nätet som inte skulle accepteras i papperstidningen, framför allt i kommentarsfälten. Jag kan inte förstå varför man ska ha rätt att göra anonyma inlägg på nätet, som en utgivare skulle refusera direkt i papperstidningen. 

Under hans tid på Svenska Dagbladet introducerades kommentarsfunktionen på deras ledarsida, men en vecka senare fick de stängas ned eftersom spalterna fylldes av nazistiskt innehåll. 
– Sedan öppnade min efterträdare upp igen ett antal år senare, när man hade mer resurser att moderera, men jag tycker fortfarande att det är alldeles för mycket som bryter mot det pressetiska systemet. Branschen behöver skärpa sig och hade det funnits en rak etisk hållning hade nog utgivarna tagit itu med de här problemen långt tidigare. 

Makt att förstöra liv
Det är skillnad i attityden mellan webbjournalister och de som skriver för papperstidningen, anser Mats Johansson.
– På webben sänks standarden på något sätt. Det är mycket mer slarv där, vilket har naturliga förklaringar eftersom det är ett annat tempo, men det är fortfarande viktigt med en kvalitetsstandard. 

Han tycker att medierna kan bli bättre på att granska sig själva och uppmuntrar utgivarna att göra en årlig internrevision om etiska frågor. 
– Nyhetshetsen driver fram dåligt omdöme hos medierna när de begår de här övertrampen och det sänker branschens anseende. Särskilt lösnummerpressen har anledning att se över och fundera på hur de hanterar sina drev. Hur nära ska man gå? Medier har en väldig makt att förstöra människors liv och det är inte ofta de diskussionerna förs på allvar. 

Ohämmad reklam på nöjessidorna
Att det numera inte finns någon instans som granskar textreklam ser Mats Johansson som ett litet problem i jämförelse med den gratisreklam som förmedlas via till exempel vinskribenter och bokrecensenter. 
– Kommersialiseringen gör att kultur och nöje glider samman. Till slut är allting underhållning och man gör fullständigt ohämmat reklam för film, böcker och kändisar. När det gäller textreklam är det snarare upp till utgivaren att hålla efter det i den egna tidningen och upp till läsarna att fundera över hur de påverkas av det. 

En annan utveckling han har sett sedan sin tid som journalist är ett genombrott för namnpubliceringar.
– Den tidigare återhållsamma linjen är borta. Exploateringen av kändisar i kvällspressen är hårdare än någonsin och nu publicerar man namn på vem som helst. Jag får en känsla av att det finns ett motstånd i lokalpressen, eftersom en namnpublicering betyder så mycket mer där, men det är synd att morgontidningarna har tagit efter kvällspressen.

Bättring på rättelsefronten
Mats Johansson upplever att medierna tidigare varit ogenerösa med rättelser och att det varit hopplöst att ta de pressetiska fällningar som presenterats, men att det har skett en förbättring på senare tid. 
– Det här är en debatt som har funnits lika länge som systemet. Medierna borde fatta att det finns ett positivt värde i att korrigera sig själva och se det som ett styrkebevis att våga berätta att man har gjort fel. Svenska Dagbladets rättelsespalt är en av de mest lästa i tidningen och den kvalitetsinställningen borde alla medier ha av respekt för läsarna. 

Han tycker att det är bra att endast den enskilde och direkt berörda kan anmäla publiceringar till Pressombudsmannen. 
– Jag är lite ortodox här och håller fast vid att det är individen som är objektet och inte politiska aktörer eller intresseorganisationer.

Allmänhet framför individ
Den svenska konstruktionen med begränsande lagstiftning för allmänt åtal för förtal och inga möjligheter för juridiska personer att driva juridiska processer vid förtal är fullt rimlig, menar Mats Johansson.
– Det här är helt avsiktligt och en del av systemet som krävs för att tillhöra ett av världens friaste länder när det gäller yttrandefrihet. Vi prioriterar allmänhetens kännedom före individens eventuella skada och möjligheten finns fortfarande för den som känner sig kränkt att gå vidare med civilprocess.

Att man riskerar att betala rättegångskostnaderna om man förlorar ett sådant mål är ett pris man får betala, menar han. 
– I USA, där skadeståndsnivån är högre, ställer advokater upp gratis mot att de får ta del av skadeståndet och där finns också möjlighet för företag att gå till domstol med förtal. Det är olika traditioner och olika system och jag föredrar det svenska systemet. 

Olika skadeståndsnivåer
Mats Johansson är konsekvent emot ändringar i lagstiftningen inom tryck- och yttrandefrihetsområdet, men vill gärna se nya domstolsprejudikat, både när det gäller förtal och hets mot folkgrupp.  
– En annan intressant fråga är de olika skadeståndsnivåerna. Vanliga folk som drabbas av en publicitetsskada brukar få 50 000, medan när det gäller kändisar är medierna måna om att det aldrig ska gå till domstol och gör upp i förväg, ofta om miljonskadestånd. Det är en felaktighet i marknaden som man bör titta på. Varför ska inte alla vara lika inför lagen?

Han vill inte heller ändra några lagar för att komma till rätta med polisläckor, utan anser att det är upp till varje yrkeskategori att utbilda och opinionsbilda för att få folk att följa regelverken.
– När det läcker från polisen eller rättegångar där det finns yppandeförbud har parterna ofta intresse av att få ut processen i media. Sedan finns det ju poliser som tjänar pengar på att läcka saker, men om medierna ska ta ställning emot tipspengar är upp till dem själva. 

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se