Debatten om ”näthatet” påminner om en lök. Längst in finns ett svårt yttrandefrihetsproblem, men för att få syn på det måste flera lager av andra frågor skalas bort.

1. Först frågan om modererade eller omodererade artikelkommentarer på tidningars webbplatser. Den handlar om pressetik, inte om yttrandefrihet. Utgivaren bestämmer alltid vad som ska erbjudas läsarna. Någon medborgerlig rätt att yttra sig i andras tidningar eller på andras webbplatser finns inte.

2. Sedan frågan om anonymiteten, den som hatarna gömmer sig bakom. Den kan inte avskaffas. Skälen är tekniska. Ett internet där det är möjligt att alltid spåra enskilda användare är en önskedröm eller en mardröm, beroende på hur man ser saken, men ett sådant internet har vi inte.

3. För det tredje frågan om ”hatarnas” antal och avsikter. De är inte så många eller så skrämmande som det i förstone kan tyckas. Anna Troberg, Piratpartiets ordförande, har rätt i att många av näthatets upphovsmän är fullt möjliga att samtala med om man bara ger dem chansen.

Det hätska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast på frustration: över att ingen bryr sig om vad man säger, över att det aldrig blir någon dialog. Jag har själv som artikelförfattare prövat att svara på verbala spottloskor och kan intyga att samtal ofta uppstår. Enighet blir det sällan, men diskussion i sak blir möjlig. Problemet är naturligtvis att man inte har tid. Tar man uppgiften på allvar krävs för varje kommentar extra research och formuleringsarbete. Ingen redaktion betalar sina skribenter för att göra det jobbet.

De politiska och massmediala eliterna har i 15 år lovordat internet som arena för demokratisk aktivitet, men i viss utsträckning hycklar de. Politiker och journalister talar om att föra dialog, att dra in vanligt folk i politiken respektive journalistiken. När det sedan visar sig att dialog kostar tid och möda, det vill säga pengar, tenderar begreppet att få en ny innebörd: medborgarna ska skriva, politiker och journalister ska läsa – och svara när de har tid. Det har de sällan.

Verklig dialog kostar pengar, men ingen vill betala.

Hursomhelst – längst därinne finns problemet med anonyma, verkligt destruktiva skribenter. De kränker, hotar och hetsar för att skada. Deras motiv kan vara privata eller politiska. En ordning för att effektivt komma åt dem förutsätter dock en polisiär kontroll över nätet som ingen vill ha.

Där måste vi stanna. Att konstatera att denna sorts brottslighet inte helt kan undanröjas är inte att acceptera den. Vi kan inte eliminera snatteri, väpnade rån eller dödsolyckor i trafiken heller. Vi kan bara fortsätta söka efter metoder att få ned det oacceptabla till ett minimum och att hjälpa dem som råkar illa ut.Till detta måste läggas påpekandet att yttrandefriheten behövs just för att skydda det upprörande och stötande. Den kräver att vi alla är någorlunda hårdhudade.

Det må vara en grov förenkling, men tillåt ändå denna jämförelse:

Kliver man upp på en låda på Times Square i New York och börjar propagera för direkt stötande åsikter – att nazism är bästa styrelseskicket eller att barn mår bra av att ha sex med vuxna – får man säkert mothugg av förbipasserande, men i övrigt händer ingenting. Folk rycker på axlarna åt idioten och går vidare. Gör man samma sak i Stockholm börjar människor snart ringa polisen med krav på att den avskyvärde ska tystas. I värsta fall råkar någon höger- eller vänsteraktivist med självpåtagen rätt att hålla gatan ren från ideologisk smuts passera. Då hamnar man i slagsmål.

I just detta avseende är den amerikanska demokratin mera mogen. Av det borde vi lära. Även yttrandefriheten måste ha gränser, men de ska inte dras vid det allmänt obehagliga. Först när yttranden är direkt skadande bör förbud diskuteras.

Anders R Olsson
Författare och Journalist