Det finns tre spår i Ola-historien. Dels om han använt kokain, dels hur och om han vill kommunicera med pressen och dels huruvida han förstör våra barns moraluppfattning. Ett fjärde spår är polisens iver att ringa pressen och skvallra om händelsen.

Vad gäller det eventuella brottet, är det inget för oss utomstående att bedöma. Vi har inte alla fakta, lika lite som i alla andra fall om brottsmisstankar som skrivs om i pressen. Vi läsare kan spekulera, tycka och gissa - vilket vi ju gör och det är ju inget fel i det - men det måste med nödvändighet stanna där. Eller borde i alla fall. Det är hans liv och han blir dömd om de anser honom skyldig, friad om oskyldig. Och han tar ju det. End of story.

Av någon anledning tycks pressen upprörd, eller kanske mer frustrerad, över att Ola inte vill kommunicera med dem. Och det tror jag bottnar i att det allra vanligaste är att kändisar i allmänhet griper efter varje halmstrå som tidningarna kastar ut när han eller hon hamnat i onåd hos allmänheten. De vill till varje pris behålla sin stund i rampljuset, bli förstådda, få förklara sig. Det är inte enbart tidningarna som med våld bryter sig in i deras liv. De förväntar sig att det ska vara likadant med Ola - och så är det inte det. Jag tycker det är kul. Filip & Fredrik hade ett inslag igår (Oisin Cantwell m. fl. gäster ca 20 min in i programmet) som illustrerade frustrationen rätt väl. Kvasidiskussion.

Hübinette frågade i slutet av intervjun hur han mådde nu.

- Jaa...jag är inte sjuk, min familj är inte sjuk, vi är inte i krig...

Ett underbart svar som plockar ner hela den här icke-nyheten till sina rätta proportioner.

Det enda jag inte förstår, är varför han överhuvudtaget ställde upp på Hübinette-intervjun? Varför struntade han inte i det också?

Den fråga som tycks sysselsätta allmänheten mest, är den moraliska aspekten. Ola, farbror Ola, som är hela Sveriges vuxenkompis med våra barn, har knarkat (vilket vi ju, om man ska vara helt juridiskt strikt, inte vet om han gjort medvetet). En moralistisk syn som passar väl ihop med nutidens alldeles för höga krav på att vi människor inte får göra ett enda fel. One mistake and you're out. Passar bra ihop med Björklunds skolpolitik där man vill sålla agnarna från vetet vid tolv års ålder.

En alternativ syn vore att människors felande kunde vara något att lära sig av och inte minst lära våra barn av.

I mina ögon är det polisen som betett sig mest tveksamt.