Hur väl känner du till Yrkesetiska nämnden?
– Inte alls.

Hur är dina erfarenheter av Granskningsnämnden?
– Ganska bra. Jag har ju varit föremål för deras granskning vid ett antal tillfällen och satt faktiskt internt på TV4 för inte så länge sedan och pratade med en tjej som har jobbat på Granskningsnämnden. Hon gick igenom hur de resonerar och vilka kriterier man använder när man bedömer program. För mig var det särskilt intressant med tanke på Fuskbyggarna, där vi rätt ofta hamnar i juridiska spörsmål. Rent generellt godkänner Granskningsnämnden vårt sätt att jobba, med dolda kameror och sättet som vi närmar oss hantverkarna. Sedan kan de naturligtvis ha synpunkter på huruvida vi kan belägga något i sak, men det är detaljfrågor.

Hur upplever du tv-journalistikens redovisning av klander, så som de är utformade i nuläget?
– De följer de regler som gäller, det vill säga att de läses upp, men där är alla medier lika goda kålsupare. Det finns ju tidningar som kör med sexpunktsskrift och en knappt synlig rubrik. Det är ett rätt effektivt sätt att hindra folk från att läsa. Egentligen borde man ha en regel som säger att det ska vara samma presentation som ursprungstexten som är presenterad.

Anser du att svenska redaktioner kan ha svårt för att ta emot kritik och be om ursäkt?
– Det finns ju inga som egentligen bör vara så måna om att journalistiken bygger på sanning och relevans som vi själva. Det finns inte heller samma kåranda som inom polisen, där man försvarar rötägg. Varje journalist som gör fel är jag beredd att kritisera. Jag tycker att det är bra att journalister har makt, men det bygger på att vi har journalister följer sannings- och relevansbegreppet, som möjligen inte tillämpar en konskevensneutralitet. Ibland måste vi ändå bry oss om vad som händer när vi publicerar något, men jag tycker ändå att rätt många är rätt ödmjuka. Det blir hallå ibland när kvällstidningarna bränner på och då förväxlar människor det med medier i allmänhet, men det är rätt stor skillnad på kvällstidningarna och andra medier.

Vilken pressetisk fråga tycker du borde diskuteras mer?
– Det är att proportionerna ibland blir felaktiga. Om vi ska vara ärliga är det framför allt kvällstidningarna som blir oproportionerliga i sitt sätt att beskriva saker. Namnfrågan är naturligtvis också intressant. Nu är jag egentligen vän av en glidande skala, i den meningen att varje fall är speciellt och unikt. Det är väldigt svårt att ha principiella regler för när man publicerar namn. Det finns ett rättesnöre som säger att det är okej efter dom, men det finns undantag, till exempel när det gällde Hagamannen. Det är dock sällan det argumentet håller. Ofta handlar det mer om allmän nyfikenhet som leder till att folk köper lösnummer, än ett allmänintresse. Man skulle nog kunna strama upp principerna för namnpublicering.
 
Vilken publicering ångrar du mest?
– Det är klart att jag kan ha känt någon gång att en story inte varit hundraprocentig eller att vinkeln var lite vag, men jag har svårt att komma på något konkret exempel. Det vore konstigt, efter 35 års yrkesliv, om jag inte hade några sådana bakom mig, så att så är det naturligtvis inte.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se