Hur väl känner du till Yrkesetiska nämnden och hur upplever du att de sköter sitt uppdrag?
– Det finns de i mitt skrå som tycker att yrkesetiken är överspelad, men jag tillhör de som fortfarande tycker att de här frågorna är viktiga. Uppgiften och hur uppgiften har inhämtats sitter ju ofta ihop. De som är emot Yrkesetiska nämnden tycker att man kan sköta de här frågorna internt, men då blir det lätt så att vissa kanske inte tar lika allvarligt på det. Jag tycker inte att det är upp till varje enskilt företag, utan att det finns vissa hygiennivåer som man bör hålla sig till. Yrkesetiska nämnden har ju varit under upplösning under en tid, just därför att det är så få som tycker att det är en högprioriterad fråga, men jag skulle gärna vilja se att de kliver fram mer och uppgraderar de här frågorna.

Tycker du att frågan om yrkesetik bör ligga kvar under Journalistförbundet?
– Jag har inget spontant svar på det. Det är klart att frågorna hör ihop med yrkets utövande, men å andra sidan kan det vara problematiskt att det är så kopplat till ett medlemskap i ett fackförbund, eftersom det berör så många fler. Det bör i alla fall utredas om det är en bra placering av de här frågorna.

Vad har du för erfarenhet av Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd?
– Sedan jag blev chef för Norran har vi haft fyra eller fem fall, varav några har varit gruppärenden gällande TT-artiklar och jag har instämt i deras utslag. Ett av de senaste fallen var att vi hade en person som var väldigt upprörd över att vi hade ändrat ordet "begripa" till ordet "förstå" i en insändare och tyckte att det var ett grovt ingrepp i hans sätt att formulera sig. Det avslogs av PO, men där ser man hur viktigt det är för människor, att de tycker att det är värt att anmäla en sådan sak. Ett annat fall där vi friades rörde en dödsolycka där vi visade en bild på fordonet. Trots att vi hade avidentifierat registreringsskylten och tagit bilden på sådant avstånd att man inte kunde avgöra vilket bilmärke det var blev mamman till flickan som dog informerad om olyckan via vår bild, eftersom hon parade ihop färgen på bilen med information från vänner och anhöriga. Jag tyckte att PO gjorde rätt som friade oss utifrån deras kriterier, men jag fällde oss eftersom vi skadade hennes sorgeprocess. Det är jag jätteledsen över. PO och PON bedömer ju främst om vi haft en ansvarsfull inställning till publiceringen, men det är inte alltid det räcker. Man kan skada folk ändå.

Hur upplever du tidningarnas redovisning av klander, så som de är utformade i nuläget?
– Jag tycker att vi har varit väldigt dåliga på att lyfta fram klander på ett tydligt sätt. Texterna läggs ofta långt bak i tidningen och jag vet inte om det beror på att man inte håller med om utslaget eller om man tycker att texten är för lång och krånglig. Jag tycker väldigt mycket om Thomas Mattssons förslag på hur man skulle kunna göra redovisningen av klander mer attraktivt och synligt. Vi har inte hunnit adoptera det hos oss, men jag kommer nog att inspireras av det när vi ser över det här. 

Anser du att svenska redaktioner kan ha svårt för att ta emot kritik och be om ursäkt?
– Absolut. Vi har länge varit väldigt dåliga på, och i vissa fall varit inkapabla, att visa ödmjukhet. Det har funnits en hybris i yrket, som har odlats under decennier, både av oss journalister och av allmänhetens uppfattning om mediernas maktposition. Det finns dock en dragning åt att vi håller på att blir bättre. I den transparanta värld vi lever i nu kan vem som helst granska oss och då är det bättre att vi själva kan inse när vi fallerar och öppet redovisa när det sker.

Vilken pressetisk fråga tycker du borde diskuteras mer?
– De accelererande integritetsinskränkningarna i de plattformar som ligger utanför grundlagsskyddet. Det är i nuläget helt sanktionsfritt för de oansvariga utgivarna att skada människor och det tror jag att vi måste komma till rätta med. 

Vilken publicering ångrar du mest?
– Det måste landa kring en publicering om ett dödsfall med ett barn inblandat, där vi inte har haft kontakt med anhöriga innan. När jag var mindre erfaren som ledare klarade jag inte alltid av att förklara för reportrarna varför det var viktigt att ta det där tunga samtalet. I dag kan jag motivera mina medarbetare på den punkten, eftersom jag har lärt mig att det är bättre att göra publiceringen i samförstånd med familjen. Vi kommer ju att skriva ändå och då är det bättre att de har vetskap om och inflytande över processen. 

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se