En av tidningen Dagens Nyheters mest kända journalister skrev en artikel om en person som vi kan kalla A. A beskrevs som den värsta sortens mobbare, han jämställs med en torterare. Artikeln slogs upp på förstasidan av DN. A anmälde artikeln till Pressombudsmannen och artikeln fälldes för att ha brutit mot "god publicistisk sed", som det heter. Pressens Opinionsnämnd menade att Dagens Nyheter hade demoniserat A och inte givit honom rimlig chans att bemöta kritiken. I artikeln var A namngiven och lätt att identifiera som företagare i en liten småländsk stad. Innan en person pekas ut som skyldig till att ha brutit ned en annan människa, måste faktaunderlaget granskas mycket noga, skriver Pressombudsmannen. Det går alltså att få rätt när medier går över gränsen för pressetiken. Men frågan är vad upprättelsen egentligen är värd?

Fällningen av DN innebär två saker: tidningen ska publicera underlaget för beslutet och så har också skett. Tidningen ska också betala 30.000 kronor i expeditionsavgift. A får inget.

Beslutsunderlaget, som DN publicerat, är en lång text som är ganska svårtillgänglig för att inte säga obegriplig för den oinsatte. Den ursprungliga, fällda artikeln, ligger kvar på DN:s webbplats inklusive A:s namn. Längst ner under den långa artikeln finns information om att artikeln är fälld och en länk till beslutsunderlaget. Söker man på A:s namn på Google finner man referenser till den ursprungliga artikeln på ett par bloggar och en lokal nyhetswebb. Undrar om A känner att han har fått upprättelse?

Detta fall illustrerar att någonting är grundläggande fel med den svenska pressetiken. För vem är egentligen pressetiken till för? Är den till för akademiska diskussioner mellan redaktörer om var gränserna går? Eller är den till för att skydda enskilda personer? De pressetiska reglerna syftar till att "ge den enskilde ett skydd mot publicitetsskador utöver det som lagen erbjuder", enligt Pressombudsmannen. Då är det nog dags att se över hur väl systemet klarar av den uppgiften. Det finns tecken på att saker och ting håller på att förbättras. Aftonbladet och Expressen har nyligen efter Pressombudsmannens uppmaning lovat att gå igenom alla gamla, fällda artiklar på nätet och se till att antingen märka dem så att man tydligt ser att de är fällda eller kanske i vissa fall helt enkelt ta bort dem. Detta sker efter att Second Opinion har påtalat problemet i en debattartikel på Newsmill.

En del säger att detta med gamla, fällda artiklar på nätet inte är ett stort problem, eftersom det är så få personer som tittar på just de artiklarna. 99,9% av läsarna ser aldrig de fällda artiklarna i efterhand ändå. Men det är fel, som fallet med A visar, det är ju just de få personer som söker efter en viss person som kommer att finna de fällda artiklarna. 

Det är självklart dags för alla medier att göra samma sak som Expressen och Aftonbladet. Men redaktionerna måste göra mer än så. Varje redaktion bör ställa sig frågan: "Hur kan vi bäst ställa till rätta om vi blir fällda?" Kanske skulle en ursäkt vara på sin plats? Kanske kan en artikel som reder ut hur det verkligen förhåller sig vara befogad? Kanske ska kontakt tas med de bloggare och andra medier som vidarebefordrat de fällda uppgifterna och be dem korrigera? Helt klart måste medierna ta ansvar för att bättre värna de enskilda om inte respekten för det pressetiska systemet ska urholkas. Naturligtvis är det allra viktigaste att varje redaktion jobbar lite hårdare med att agera etiskt så att gränserna inte överträds.

Maria Bjaring
Mats Olin

---------------
Artikeln är även publicerad på Newsmill