Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och tidigare journalist, tycker att medierna har blivit för oförsiktiga med namnpubliceringar av personer utan samhällsmakt de senaste 20 åren.
– Jag är bekymrad över att man allt oftare kan läsa namn på ännu inte dömda personer, som inte är av intresse för allmänheten. Allmänintresse är det om en företagsledare eller jag, som politisk företrädare, har gjort någonting brottsligt eller moraliskt förkastligt, inte om det gäller vanliga privatpersoner.

Även om hon generellt sett anser att utgivarna är för frikostiga i sin tolkning av begreppet allmänintresse har de två omdiskuterade namnpubliceringarna av Ola Lindholm och Håkan Juholts särbo inte upprört Wiwi-Anne Johansson nämnvärt.
– Ola Lindholm-fallet tycker jag visserligen är mer diskutabelt eftersom det gällde misstankar om eget bruk. Vi tycker ju inte att man ska ses som en kriminell person, men det är en annan sak om han hade anklagats för att ha langat eller liknande. Däremot Håkan Juholts sambo tycker jag var av solklart allmänintresse. Juholt är ordförande för Sveriges största parti och då får man finna sig i att ens respektive blir granskad. Sedan kan man alltid kan diskutera hur mycket man bör skriva.

Viktigt utgivaransvar
I huvudsak anser Wiwi-Anne Johansson att svensk pressetik håller en hygglig nivå, och hon vill i nuläget inte se några lagändringar som ytterligare reglerar mediebranschens förehavanden.
– Inskränkningar är dåliga för journalisternas möjligheter att granska ordentligt, men det förutsätter att ansvariga utgivare tar sitt ansvar och inte gör för många misstag som drabbar enskilda privatpersoner. Annars kan det bildas en opinion för att skärpa lagarna och att man bör införa en lagtext om att man inte får gå ut med namn förrän det är si eller så.

Second Opinion har tidigare berättat att allmänna åtal för förtal vid felaktiga publiceringar är väldigt ovanligt. Att endast ett förtalsmål har gått till allmänt åtal de senaste tio åren förvånar Wiwi-Anne Johansson.
– Jag kan inte säga om den bedömning JK har gjort är rätt utan att ha läst igenom anmälningarna, men det låter väldigt lite naturligtvis. Man kan också tolka det som att det inte har funnits något behov av allmänt åtal.

Vill se utökat meddelarskydd
När det gäller polisläckor vill Wiwi-Anne Johansson hellre se en utvidgning av meddelarskyddet än en inskränkning.  I stället menar hon att det är det upp till polisen att "rensa ut de rötägg som sätter i system att läcka", men exakt hur det ska gå till har hon inget förslag på.
– Det är svårt att säga, men det kanske är så då att man har, inte bara ett problem, utan flera. Jag tycker självklart inte att man ska tillåta efterforskning, eftersom det skulle blir en ohållbar situation om polisen inte skulle kunna påvisa felaktigheter och jag förstår inte varför poliser skulle vara undantagna från meddelarskyddet.

Att tipspengar kan ge incitament för poliser att läcka information till media har hon inte funderat så mycket över.
– Det är en sak om man rapporterar in händelsenyheter, men om det blir stora tipspengar kan det ju bli rena angiveriet. Därför vore det nog bra om man har någon rimlig tusenkronorsnivå eller något sådant, men jag tror inte att pengar är den stora anledningen till att folk anmäler saker.

Föredrar öppenhet
Wiwi-Anne Johansson tycker att det är rätt att endast enskilda och direkt berörda personer kan lämna in anmälningar till Pressombudsmannen.
– Om juridiska personer hade kunnat anmäla hade vi nog fått se ändlösa processer där man granskat företag med negativ publicitet. De har råd att dra igång dessa på ett annat sätt. Sedan finns det väl andra regler som kan träda i kraft om det får allvarliga konsekvenser och om rapporteringen varit felaktig. Om man skriver misskrediterande utan sanningshalt, så att ett företag går i putten, måste ju vd:n, om det har skadat honom eller henne allvarligt, kunna inleda den processen.
 
Innehållet i de pressetiska reglerna är välbalanserat och det nuvarande systemet med Pressombudsmannen fungerar bra, även om det kan behövas några justeringar på marginalen. Till exempel har hon svårt att förstå varför Pressens Opinionsnämnd bara offentliggör de anmälningar som leder till klander.
– Det är väl bra att man kan se vem som har anmält. Öppenhet är i stort sett alltid att föredra.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se