Förra året blossade debatten om en samlad medieetisk nämnd upp i Sverige. En av förebildsländerna i diskussionen var Norge som har samlat alla medier under ett och samma medieetiska organ, Pressens Faglige Utvalg, PFU. Frågan ebbade dock ut när Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, gav ett rungande nej till förslaget. Norsk pressetik skiljer sig dock från den svenska modellen på fler punkter än så.

Som Second Opinion tidigare berättat har en ny punkt, om att pressen som huvudregel inte ska betala källor, införts i den norska regelsamlingen Vær Varsom-plakaten. I Norge har även frågor om samtidigt bemötande och replikrätt varit centrala i den pressetiska debatten, säger Gunnar Bodahl-Johansen, etikforskare på Institutt for journalistik och före detta organisationssekreterare i Norsk Presseforbund.

Till exempel innehåller Vær Varsom-plakaten numera en punkt om att personer inte har en självklar rätt att få in repliker i efterhand om han eller hon, utan saklig grund, avstått från att bemöta beskyllningar i ett tidigare skede. Däremot ställs höga krav på att den som utsätts för beskyllningar ska få rimlig tid att bemöta dessa i direkt samband med publiceringen.
– Den utsatta ska alltså kunna gå tillbaka och undersöka förhållandena innan man svarar medierna. Det är flera medier, framför allt inom näringslivsjournalistiken, som har blivit fällda eftersom de inte har gett personer rimlig tid att svara för sig.

Skeptisk till pressombudsman
PFU har sju fasta medlemmar, varav fyra representerar pressen och tre allmänheten. Till skillnad från i Pressens Opinionsnämnd släpps inga domare eller praktiserande advokater in i den norska nämnden. Man har också konsekvent sagt nej till införande av avgifter till följd av klandrade artiklar, berättar Gunnar Bodahl-Johansen.
– Man har önskat hålla pengar och straff utanför för att hålla en skarp skiljelinje mellan självreglering och juridik. Det sanktionsmedel man har är att de medier som blir fällda måste publicera fällningen tillsammans med en logga för PFU. Den är till för att skapa uppmärksamhet kring Pressens Faglige Utvalg och för att folk ska veta var man kan anmäla artiklar.

Själv brukar Gunnar Bodahl-Johansen påstå att Norge har världens bästa självsaneringssystem.
– Sverige har ofta beskrivits som ett föregångsland, men det är väldigt få länder som har adopterat det svenska systemet. Jag har alltid varit skeptisk till dubbelheten i att Pressens Opinionsnämnd och en pressombudsman kan hamna i konflikt med varandra, till följd av kompetensstrider eller personliga motsättningar. Jag tror att PFU är mer flexibelt, anpassningsbart och lätthanterligt än det svenska systemet.
 
Tidigare namnpubliceringar
I Sverige kan enbart privatpersoner som är direkt berörda av publiceringar göra anmälningar till Allmänhetens Pressombudsman. Juridiska personer tillåts endast anmäla i frågor som rör genmäle,  men i det norska systemet behandlas alla ärenden lika oavsett vem anmälaren är, berättar Gunnar Bodahl-Johansen.
– På senare år har också andra som inte nödvändigtvis är parter i en sak kunnat klaga, men utgångspunkten är att man alltid själv bör vara omtalad i den aktuella artikeln.

Traditionellt sett har också synen på namnpubliceringar skilt sig mellan Norge och Sverige, berättar Gunnar Bodahl-Johansen.
– I Norge brukar vi namnge misstänka brottslingar redan när de häktas. Det ligger nära till hands att säga att den svenska, mer restriktiva linjen är den bästa traditionen, eftersom den är mer skonsam mot de inblandade, men jag är inte helt säker på det för när någon blir identifierad uppstår en offentlighet runt fallet som är en viktig del av rättssäkerhetsprincipen.

Problematisk offentlighet
PFU:s möten är öppna för allmänheten och en del av debatterna har även sänts på nätet.
– Fördelen med det är att man kan kontrollera debatten och att PFU:s medlemmar måste hålla sig skärpta. Nackdelen är att man kan gå miste om spontaniteten och det fria, öppna samtalet. Riskerna är att man uppträder för kameran, levererar färdigskrivna manus eller upplever det som ett prestigenederlag om man ändrar åsikt.

Till skillnad från i Sverige blir även yttranden om icke-fällda ärenden offentliga i Norge. Gunnar Bodahl-Johansen menar dock att det finns flera problem med den norska öppenheten.
– Medierna visar gärna när de har fått medhåll i PFU. Det kan hindra folk från att anmäla om  man upplever en risk att bli kränkt ytterligare en gång om det inte blir någon fällning.

Besviken på redaktörerna
Överlag upplever Gunnar Bodahl-Johansen att PFU har en stark ställning i Norge och landets redaktörer hyser respekt för nämndens uttalanden. Dock tycker han att frågor om textreklam borde diskuteras mer och önskar att redaktörerna skulle ta ett större ansvar för den pressetiska diskussionen på de enskilda redaktionerna.
– De uttalanden som PFU lagt ut på nätet utger ett fantastiskt diskussionsunderlag för lära av andras misstag, men jag gjorde en enkätundersökning som visade att detta material sällan används på redaktionerna. Det är en allvarlig invändning mot självsaneringsystemet. Pressens Faglige Utvalg utgör bara en del av detta system, som främst bör utövas på den enskilda redaktionen, i det dagliga arbetetet. Där sviktar norska redaktörer fundamentalt.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se