Jag har funderat en del över pressetik på sistone, apropå Ola Lindholm. Det har pratats mycket om Ola-affären, jag vet, men det här är faktiskt viktigt - inte för att Ola är Ola (jag var trött på honom redan innan han hamnade på löpsedlarna), utan för att det nästa gång kan handla om någon jag gillar.

Det har redan skrivits hyllmeter på hyllmeter om Expressens publicering och huruvida den var i linje med god pressetik eller inte. 

Lite googlande kring tiden för tidigare inlägg ledde fram till en sajt som har de etiska reglerna för press, radio och TV listade. Det första jag såg var följande inledande text:

"De pressetiska reglerna syftar till att ge den enskilde ett skydd mot publicitetsskador utöver det som lagen erbjuder. Reglerna anvisar tidningarna att undvika uppgifter om enskildas privatliv, som saknar uppenbart allmänintresse. Behörigt utrymme ska ges åt rättelser och genmälen. Polisutredningar och brottmål ska behandlas objektivt och med behörig hänsyn till både offer och gärningsmän."

Reglerna är mer av tumregler än formell regelsamling. Bakom Etiska regler för press, radio och tv står Publicistklubben (PK), Svenska Journalistförbundet , Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB."

"Allmänintresse"... Vilket otroligt brett begrepp egentligen, eller hur? Man undrar lite hur den gängse definitionen lyder, för själv kan jag tolka det på en massa olika sätt. Det används igen vid punkt 15:

"15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges."

Fine, men vad är allmänintresse egentligen?
Sådant som borde intressera allmänheten, även om de inte förstår det själva?
Eller...
Sådant som allmänheten intresserar sig för?
Fan vet...

Jag är varken jurist eller journalist, och sålunda kommer mina kunskaper till korta när det gäller att avgöra vad som är i sin ordning eller inte enligt vilken definition man än må ha av ovanstående högst gåtfulla term, eller om jag ens nödvändigtvis tycker att det är en dålig sak att definitionen är så flytande.

Jag tycker att jag redan varit ganska tydlig med att jag är ytterst tveksam till att ropa efter lagstiftning för att förhindra att Expressen går för långt. Sådan lagstiftning kan visa sig kosta mer än den smakar ur ett yttrande- och pressfrihetsperspektiv.

Skitstövlar och regelsamling
Som jag ser det, går det alldeles utmärkt att vara en skitstövel även om man håller sig inom ramen för ett regelverk, och när det kommer till kvällstidningarna, tycker jag mig se åtskilliga exempel på hur de bevisar den tesen, bara genom att vända mig till deras första kontaktyta med sina konsumenter: löpsedlarna.

Jag tycker knappast att jag behöver vika ut mig mer i långrandigt exemplifierande av hur löpsedlarna ger uttryck för vad man från redaktionellt håll verkar ha för idéer om vad allmänheten lockas av. 

När tipset kom in till Expressens redaktion tror jag inte att de hade en lång, uttömmande diskussion om pressetik eller sitt publicistiska ansvar. Den diskussionen, om den ens fördes, begränsades troligen till "det här kommer att sälja, men kommer vi undan med det här?"

Är det någon som egentligen förväntar sig något annat av NakenChockSäldödSexSkandalDödshaj-blaskorna? Allvarligt?

När det handlar om sex eller droger i kombination med kändisskap tror jag Expressen och Aftonbladet är ungefär lika samvetsgranna som när "Politiskt Inkorrekt" är när en story som kan knytas till invandring dyker upp.

Istället kanske vi borde ägna mer tid till att diskutera hur det kommer sig att kvällstidningarna faktiskt tjänar på att hålla på så här? Hur kommer det sig att vi låter oss smittas av moralpaniken till den grad att vi inte ifrågasätter hur tidningar vi vet ägnar sig åt skitjournalistik?

... För kvällstidningarna skulle ALDRIG kunna göra detta utan oss. Deras rapportering slår så hårt mot Lindholm för att vi LÅTER DEN. Vi mediakonsumenter är de som ger dem relevans, när de blåser upp ett ringa brott som sannolikt inte kommer att ge mer än dagsböter, om Ola ens döms.

Just nu gör SVT en Nordkorea med Ola Lindholm - man tar bort honom från allt material man har ute, till och med stillbilder, och detta motiveras med vilka signaler man vill ge till barnen. Just nu pågår i stort sett INGEN debatt i gammelmedia om hur man kan lita på urinprov tagna av polismän som verkar ta mutor av tidningsredaktioner för att tipsa om kändisar som åkt dit.

Hur hamnade vi här, och vems ansvar är det, egentligen? Är det av allmänintresse?
Mitt högst personliga svar baseras inte på om Expressen följer reglerna eller inte. Jag anser att de är praktarslen, alldeles oavsett, och därför köper jag inte deras tidning. Tyvärr är det oundvikligt att blogga som jag gör utan att titt som tätt länka till dem från min blogg, vilket på sätt och vis är att stödja dem, och det får jag försöka leva med, även om jag fortsättningsvis tänker hålla nere länkandet till ett minimum.

Det får funka, tills jag kommer på något bättre.

Björn Nilsson