Det finns många skillnader mellan den journalistik som utvecklas och utövas av bloggare respektive yrkesverksamma journalister. En uppenbar sådan är att de förra bedriver sitt värv på lediga stunder, i allmänhet helt oavlönat och utan någon uppbackning från någon redaktion. Ändå lyckas allt som oftast bloggare scoopa de stora mediehusen, genom hängivenhet och stor kunskap om de frågor de bevakar.

Medan på många nyhetsredaktioner får allt mer krympande resurser, LAS-regler som innebär en flygande omsättning på journalister, samt lönsamhetskrav flåsandes i nacken, råder helt andra förutsättningar för de vanligtvis ideella bloggarna. Man drivs av lusten att skriva och ofta kärleken till det eller de ämnen man fokuserar på. Därmed har man möjlighet att slå etablerade journalister på fingrarna ifråga om sakkunskap.

Nu är det förstås långtifrån alla bloggare som bedriver journalistik. För en del är bloggen en publik dagbok, för andra en övningsarena för skrivande – för åter andra en plats för att lägga upp bilder och musik. Men så finns det de som verkligen bloggar journalistiskt. Och det kan handla om allt från fotboll, mode och politik till datorer, litteratur och teater. Bloggare nördar ofta in sig på ämnen. Det skiljer dem från många journalister som förväntas kunna rapportera om nästan vad som helst.

Men det finns också andra väsentliga saker som skiljer barfotajournalistiken på bloggar jämfört med den som pumpas ut via tidningar, etermedier och nyhetssajter. Bloggare står som regel för sina misstag. Och man är extremt noga med att länka till sina källor.

När traditionella medieföretag i dag portionerar ut en nyhet i omgångar, i allmänhet i takt med att man samlar in mer information, förändras formuleringar och saker som nyss stått att läsa på en nyhetssajt finns plötsligt inte längre kvar. På samma sätt kan en nyhet som först förmedlas i radions och tv:ns morgonsändningar ha en väldigt annan form vid lunch, och ytterligare en annan till kvällen. Sällan eller aldrig får man som mediekonsument veta vad som ändrats.

Nästan lika sällsynt är det med tydliga länkar till den källa varifrån en nyhet från början kom. I många fall väntar man rent av med att rapportera nyheter tills man hittat en egen vinkel, enligt logiken Not invented here. Visst, initialt nämns ofta namnet på den nyhetsredaktion eller blogg där man snappat upp storyn. Men allteftersom den egna rapporteringen kring ämnet byggs ut så tenderar detta att trilla bort.

För bloggare gäller däremot en annan logik. På en blogg är det betydligt vanligare att bokstavligen stryka ett streck över flektigheter felaktigheter och tydligt markera uppdaterad information. Och man länkar snart sagt alltid till den eller de som skrivit om något tidigare.

Personligen tycker jag att detta är betydligt hederligare. Man redovisar och korrigerar fel samt anger tydliga källor.

Jag medger att flera tidningar redovisar tidigare felaktigheter. Men det sker uteslutande i pappersform, ibland flera dagar efter att den ursprungliga publiceringen skett. Ytterst få läsare tar rimligen del av dessa korrigeringar i efterhand. Minnesbilden av vad man läste från början kan dock leva kvar länge.

Det vore önskvärt om fler mediehus vågade erkänna att de inte är allvetande och ofelbara. Dagens läsare, tittare och lyssnare har sannolikt ett annat förhållningssätt till medier än vad man hade förr. Saker och ting betraktas inte nödvändigtvis som sant bara för att det stått i tidningen. Därför är det fånigt att inte låtsas om att man haft fel och bara tuffa på som vanligt.