När posten som Pressombudsman kom på tal kände Ola Sigvardsson att det var det var just pressetik han helst skulle vilja ägna sig åt på heltid och lämnade sitt dåvarande jobb som ansvarig utgivare på Östgöta Correspondenten. Nu har han suttit två veckor vid sitt nya skrivbord och än så länge trivs han bra.
– Det jag har upplevt hittills är precis det jag förväntade mig, det vill säga att det är väldigt svårt att väga de olika argumenten mot varandra. När jag satt i Pressens Opinionsnämnd hade man ju resultatet av PO:s arbete framför sig i form av en rekommendation, men när jag nu sätter igång att arbeta med ett ärende är det från noll.

På sin post han han redan hunnit se till att Pressens Samarbetsnämnd ser över regelsystemet för klandrade artiklar och offentligt ifrågasatt Expressens namnpublicering av en känd barnprogramledare som fått göra drogtest efter en fotbollsmatch.
– Jag tror att det är viktigt att Pressombudsmannen inte bara fungerar som en som avgör ärenden, utan att man också är beredd att delta i den levande pressetiska debatten för att stärka medvetandet om de här frågorna på redaktionerna. Samtidigt är det viktigt att understryka att jag inte vill föregripa en behandling om nu den här personen skulle vilja anmäla till PO. Då sätter jag mig ner och granskar ärendet i detalj från början. 

Glidning i offentligheten
Ola Sigvardsson tycker att idén om en Medieombudsman är bra, men har svårt att se hur de medieföretag som har avtal med staten skulle kunna inlemmas i ett sådant system, åtminstone så länge Sveriges Radio inte visar intresse. Han tycker också att svenska medier generellt sett har en hög pressetisk ambition och kommer inte på något specifikt område inom pressetiken som kan behöva extra tillsyn.
– Det görs ju misstag hela tiden och folk blir missnöjda, ibland på goda grunder, men jag skulle inte vilja peka ut något särskilt område som eftersatt. Jag tycker till exempel att det finns en glidning i vem som betraktas som offentlig person och var gränserna för allmänintresset går, men det innebär snarare att jag är intresserad av att undersöka de här begreppen, än ett uttryck för att jag ser ett särskilt problem.

Torbjörn von Krogh, föreståndare för Sim(o), Institutet för mediestudier, har gått igenom PON:s årsrapporter från 1980-2009 och kommit fram till att Pressens Opinionsnämnd väljer att fria i ett av fyra fall där Pressombudsmannen rekommenderat fällning, med slutsatsen att PO står mer på enskildes sida än PON. Ola Sigvardsson tror att skillnaden är ett uttryck för att pressetiska frågor är svåra och att fallen rör sig precis vid gränsen, men han avfärdar inte heller Torbjörn von Kroghs teori helt.
– Det ingår ju inte i instruktionen på något annat sätt än att beteckningen av den här tjänsten är Allmänhetens Pressombudsman. Det är kanske ett sätt att understryka att syftet med det hela är att pröva klagomål som kommer just från allmänheten, så det ligger väl nära till hands att fundera i de banorna.

Slutligen, du har genom åren vunnit såväl Stora Journalistpriset som Guldspaden. Finns det något i din karriär som du är mindre stolt över?
– Som utgivare gör man misstag. Det är det som är kruxet med den här rollen, att man har allt ansvar och man får bestämma precis som man vill, men man är inte mer än människa. Jag har liksom alla andra ansvariga utgivare tagit felaktiga beslut som jag efteråt har ångrat.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se