Second Opinion har tidigare berättat att artiklar som fällts av Pressens Opinionsnämnd ofta ligger kvar på mediernas webbplatser utan uppgift om att de klandrats. Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan och krönikör i Journalisten, tycker att fällningar måste framgå i anslutning till artikeln.
– Om man väljer att ha kvar artikeln bör man ge full transparens i ärendet genom att publicera PON:s beslut och ange i rubrikhöjd att den blivit fälld. Eller också kan den avpubliceras, om man känner själv att något inte blev bra. Alla tidningar är ju inte emot att de fälls, och då kan det kännas bättre att avpublicera. Så länge det finns ett utgivarbeslut och en linje bakom har jag inget emot det.

Även Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, välkomnar regler om att fällda webbpubliceringar måste tillfogas en uppgift om PON-klander. En regel om att klandrade publiceringar med automatik ska avpubliceras vore dock orimlig, anser han.
– Det måste ju alltid vara den ansvariga utgivaren som avgör vad som publiceras, och man kan ju göra principiellt viktiga publiceringar som ändå klandras för att de pressetiska reglerna kanske är otidsenliga. Då är det naturligtvis inte rimligt att samma regler ska tvinga tidningen att avpublicera materialet på sajten. PON:s klander ska ju vara en pressetisk värdering, och ingen överprövning av utgivarbeslut.

Diskussion i PON
Ola Sigvardsson, nytillträdd på posten som Allmänhetens Pressombudsman, är bekant med okommenterade webbartiklar sedan sin tid som ledamot i Pressens Opinionsnämnd.
– Jag vill minnas att vi diskuterade något enskilt fall där en artikel inte åtgärdades och där vi då bestämde oss för att påminna om saken.

Han håller också med om att fällningar bör publiceras i anslutning till artikeln, men hänvisar till Pressens Opinionsnämnd när det gäller publiceringsbesluten.
– Jag tycker absolut att det är ett problem om det visar sig över tid att de artiklar som kritiseras av Pressens Opinionsnämnd inte åtgärdas, antingen genom att de tas bort eller märks upp, men detta är inte min del av det här pressetiska systemet.

Tradition att gömma rättelser
Redan första dagen som chefredaktör beslutade Thomas Mattsson om en fast plats för rättelser på sajten och i tidningen. Han tycker att många medieföretag är usla på rättelser.
– Det har funnits en tradition i svensk press att gömma rättelser, men det tycker jag är oseriöst. Var och en förstår väl att om New York Times har flera fel varje dag så har också en svensk lokaltidning, eller för den delen Expressen, flera fel? Det ska man inte hymla om, det är bättre att transparent tillstå problem.

För att ytterligare framhäva vikten av rättelser har Expressen infört en kvalitetsredaktör, en policy för rättelser och kapitlet "Rätt och riktigt" i tidningens nya kvalitetspolicy. Småfel korrigeras direkt i texten och större fel genererar rättelser, berättar Thomas Mattsson.
– Om det är större fel, vilket dock får sägas vara mycket ovanligt, kan en text avpubliceras helt. Vi ser ju sajten som publiceringar och inte som ett arkiv, så vi tar ibland bort material. Här måste man vara pragmatisk, för att inte säga empatisk, och ta beslut från fall till fall.

Rättar i respektive avdelning
Andreas Ekström har i flera år förespråkat att Sydsvenskan ska införa en samlingsplats för rättelser. Då kan man lära läsarna att läsa på en viss plats varje dag, menar han.
– På Sydsvenskan har vi den gamla policyn att vi rättar på den plats där felet har varit, avdelning för avdelning, därför att man kan anta att sportläsarna läser sportsidan varje morgon och så vidare. Det är inte något jättedåligt alternativ att göra så heller, men jag skulle föredra att vi samlade det.

Han tycker att Sydsvenskan har mycket att lära av Expressens rättelsehantering.
– Det är visserligen paradoxalt eftersom Expressen verkar i en tradition där man ligger på den publicistiska gränsen varje dag. Den stora frågan för Expressen är ju egentligen inte det varit faktafel eller inte, utan vad som är relevant och inte relevant eller hårvinklat bortom det rimliga eller hårdvinklat inom det rimliga.

Balansgång kring utrymme
Rättelser är problematiska eftersom de sällan blir lika synliga som urprungsartiklarna, säger Andreas Ekström.
– Om det är så att en hel story är fel för att tidningen har blivit lurad eller att man har pekat ut någon som ekonomisk brottsling som sedan inte är det, måste man ha en balansinstinkt om hur mycket man ska publicera för att det ska bli rätt. Eller förvärrar man publicitetsskadan genom en stor rättelse? Det kan man också diskutera. Jag tror aldrig att man kan komma till rätta med det där. Om en vanlig artikel innehåller ett litet sakfel, man kan ju aldrig göra en rättelse i samma storlek. Det blir konstigt för alla. Och vad ska det stå i en sådan stor rättelse?

Thomas Mattsson är inne på samma spår.
– Det får nog sägas vara branschpraxis att en rättelse, som ju ofta är några få meningar, får mindre utrymme än ett helt radioinslag eller en förstasidespuff. Ta en rättelse i tv till exempel. Det är ju orimligt att fel i Uppdrag granskning ska korrigeras i en 60-minutersrättelse under bästa sändningstid. Detsamma gäller för tidningar, vilket publiken accepterar.

Viktigt med slutredovisning
En annan fråga angående rättelser är den om uppföljning av exempelvis åtal och brottsmisstankar. På Expressen är principen att alltid slutredovisa de fall som förekommer i nyhetsrapporteringen.
– Det gäller naturligvis också om någon frias, och det är förstås särskilt viktigt om den misstänkte har identifierats. Vi har ju ingen egen agenda här, vi nyhetsförmedlar bara, men det är viktigt att redovisa utvecklingen. Jag har inga exempel på när detta har missats, men utesluter inte att vi exempelvis på Expressen.se publicerat exempelvis TT-telegram om gripanden och åtal som vi sedan inte slutredovisat, kanske för att inte heller TT har gjort det.

Både Thomas Mattsson och Andreas Ekström är överens om att sakfel borde vägas in i löneförhandlingar. Andreas Ekström tycker också att man i rättelser bör skriva ut var i den redaktionella processen sakfel har uppkommit, till exempel "till följd av journalistiskt fel" eller "redigeringsfel", men på den punkten är Thomas Mattsson mer skeptisk.
– Ibland sker det ju redan nu, men man kan nog inte ha det som generell policy. Det är många intressen som bör balanseras, inte minst relationen till uppgiftslämnare och intervjuobjekt, och det viktiga är ju att ha färre fel och korrigera dessa. Det viktiga är ju trots allt inte att redovisa interna processer.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se


Thomas Mattssons förslag på hur man skulle kunna redovisa klander på ett tydligare och mer läsvänligt sätt i papperstidningen.