Nils Hanson, projektledare på Uppdrag Granskning sedan 2003, efterfrågar mer forskning om den granskande journalistiken.
– Eftersom den granskande journalistiken ofta leder till varaktiga samhällsförändringar tycker jag att det finns skäl att gå in och forska i vårt arbete och undersöka hur vi tar fram våra reportage och så vidare. Jag tror att ny forskning skulle kunna ta död på en del vanföreställningar, till exempel att vi skulle använda oss av otillbörliga trix som att vi klipper och klistrar när det inte är bra nog.

Under 1998 gjordes en omfattande fallstudie av Uppdrag Gransknings föregångare, Striptease, på Örebro Universitet och 2004 gjorde SVT-programmet Mediemagasinet en kritisk granskning av Uppdrag Gransknings innehåll. I båda fallen var slutsatserna att programmen var vinklade och tesdrivna. Även om Nils Hanson fortfarande ser en stor fara i att falla in i tunnelseende och önsketänkande, tror han att läget är annorlunda i dag.
– Det har hänt väldigt mycket sen dess. Mediemagasinets granskning var välgörande för oss eftersom den påskyndade vårt införande av intern kvalitetskontroll och riktlinjer för vår verksamhet. Det visar också vilken positiv verkan en granskning kan ha.
 
Ifrågasätter intervjumetoder
Från starten 2001 till dess att kvalitetskontrollen infördes 2004 fälldes Uppdrag Granskning sex gånger av Granskningsnämnden. Därefter har programmet fällts tre gånger, varav en gång för ett studioinslag om datasystem i vården och två gånger för brister i saklighet om flygbolaget FlyMe och en felmedicinerad patient, berättar Nils Hanson.
– Inget system är vattentätt, även om vi gör vårt yttersta för att uppnå full perfektion. Det har ändå gjorts över 100 utredningar av våra program.

Han tycker att redaktioner generellt sett behöver bli bättre på att diskutera val av intervjupersoner och varför man väljer att vara hård mot vissa personer och mjuk mot andra personer.
– De som man är mjuk mot är de som bär storyn och de ska man tycka synd om och de andra kan man vara nästan oförsonligt hård mot. Vi diskuterar det här mycket på vår redaktion, men bör diskutera det ännu mer.

Själv medger han att han har gjort flera misstag i sina bedömningar genom åren.
– Jag ångrar särskilt att jag publicerade bilder från en intervju med ungdomar i förorten som hade en gangsterledare som idol. Man fattar väldigt många beslut som ansvarig utgivare och sedan får man facit i hand och inser att "det här var kanske inte så klokt". Det här var ett sådant exempel.

Välkomnar motattacker
För att motverka hårdvinklingar inleder Uppdrag Granskning sina projekt med att försöka identifiera den svaga länken i sina idéer och ta kontakt med den som hålls som ansvarig för missförhållanden så tidigt som möjligt, säger Nils Hanson.
– Det är först när man har hört den andra sidan som man vet om det håller eller inte. Vår linje är att vi ska konfrontera de ansvariga så tidigt som möjligt och se om förklaringarna har bärkraft. Påfallande ofta händer det att de försöker lura oss i ett tidigt skede och då kan vi beslå dem med lögn vid ett senare tillfälle.

En annan regel är att de som är föremål för granskning ska bli informerade om all kritik som kommer att framföras i programmet innan sändning, säger han.
– Där tror jag att vi går längre än de flesta. Sedan händer det att de försöker föregå eller ta udden av våra granskningar genom att gå ut på sin webbplats eller skicka pressmeddelanden och det är helt enligt spelreglerna. Det har vi inget emot. Vi brukar säga att en granskning som inte tåler ett pressmeddelande från den vi granskat inte är mycket till granskning.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se