Josephine Freje Simonsson, frilansjournalist för P1 Kaliber, använder sig av ett tiotal olika facebookkonton med påhittade identiteter i sin research. Genom att gå med i olika grupper och skicka vänförfrågningar till personer hon granskar söker hon ledtrådar om var hon ska gräva vidare.
– Att wallraffa på nätet är för mig ett komplement till vanlig, hård, research. Det ger mig information om när något händer i det nätverk som jag vill veta mer om och tips om missförhållanden som annars inte kommit till min kännedom.

Till exempel händer det att hon får information om kommande möten eller demonstrationer i nätverk som annars är slutna för allmänheten.
– Då kan jag gå dit öppet som journalist och ställa frågor. Om någon frågar hur jag fick reda på mötet är det egentligen inte konstigare än när en journalist får ett tips från en källa. Jag behöver inte uppge det. Däremot gör jag ofta det, om det inte kan skada min granskning så att information som allmänheten bör få reda på tystas ner innan jag är klar.

Missvisande uppgifter
Idén att surfa undercover uppstod när en källa tipsade om att ett granskningsobjekt hade skrivit saker på facebook som gick helt på tvärs med det han sagt till Josephine Freje Simonsson i en öppen intervju.
– Jag funderade länge på hur jag skulle kunna använda tipset eftersom han bara delade statusuppdateringar med sina vänner. I samråd med en erfaren redaktör bestämde jag mig för att starta en facebookprofil i annat namn. Efter det ringde jag upp personen jag granskade och berättade att jag visste vad han skrivit på facebook. Jag var också öppen med hur jag fått informationen, vilket han uppskattade eftersom han annars hade börjat misstänka sina facebook-vänner och jag hade riskerat att röja min källa.

För att bygga ut sitt nätverk kan Josephine Freje Simonsson skriva statusuppdateringar som passar in på profilen i fråga eller säga att hon är intresserad av vissa ämnen eller organisationer. Det har också hänt att hon under eget namn uppgett missvisande information för att få en källa att öppna sig.
– Det är inte särskilt ärligt, men det är samma sak som många journalister gör när de träffar den granskade öga mot öga. De kan också först ställa "snälla" frågor, låtsas tro på det personen säger eller uppge sig vara någon de inte är för att få folk att släppa garden.

Samtidigt har hon funderat en hel del över var hon tycker att den etiska gränsen går.
– Jag tycker inte att det är okej att publicera personers privata meddelande om det inte har allmänintresse eller lämna ut underåriga. En gång ville till exempel dottern till en person jag granskade bli facebookvän med mig, men då ignorerade jag förfrågan. Jag tycker inte heller att det är okej att i falskt namn på internet provocera fram handlingar eller kontroversiella svar och sedan publicera detta.

Mest betraktande
De negativa reaktioner Josephine Freje Simonsson får för sina metoder beror ofta på att folk har missförstått hur hon jobbar.
– Integritetskränkningen med att läsa vad någon skriver i sina statusrader, och sedan inte ens publicera det, eller läsa på forum där vem som helst kan bli medlem tycker jag är relativt liten jämfört med vanligt wallraffande. Jag förstår inte riktigt varför internetgräv ska ses som så långt ifrån de tips, anonyma källor, hemliga dokument och läckor som journalister använder sig av dagligen.
 
Den vanligaste frågan hon får om metoden är hur hon hinner med, men man kommer förvånansvärt långt med att läsa uppdateringar några minuter i veckan och trycka på gilla-knappen här och var, förklarar hon.
– Den absoluta majoriteten av undercoverjobben på nätet är att betrakta. Det kan jämföras med en journalist som tar sig in på slutna möten och sitter längst bak och lyssnar, utan att ställa frågor eller dra mer lögner än eventuellt namnet och syftet med att man är där. Jag "bandar" inte mitt wallraffande och jag "sänder" det inte, till skillnad från vad många gör när de jobbar med dold mikrofon eller kamera.

Kontroversiell metod
Själv har Josephine Freje Simonsson än så länge aldrig publicerat något som hon fått fram under sitt wallraffande på nätet, utan ser det mer som en "tipstelefon" med information som hon sedan dubbelkollar på andra sätt.
– Säg exempelvis att en journalist under falskt namn blivit kompis med en politiker och denne politiker i förtroende till sina vänner skriker ut odemokratiska citat på sin facebooksida. Då hade jag sett det som en ingång till ett ämne att gräva vidare på med andra metoder som intervjuer, arkivsökningar och genom att kartlägga personens kontaktnät och aktiviteter. Jag hade personligen inte byggt en sådan historia på statusrader och vet inte om gedigen research ens hade gjort att jag behövt använda mig av dem.

Hon upplever att många journalister visat intresse för att använda sig av metoden. Däremot poängterar hon att wallraffande på nätet är en kontroversiell metod och man måste ställa sig samma frågor på nätet som om man gjort det öga mot öga.
– Jag har sett mycket som säkert kvällstidningar hade nappat på, men tycker inte internet-wallraffande ska användas främst för publicering. Det finns säkert journalister och även privatpersoner som skulle kunna missbruka metoden och utan eftertanke publicera vad de hittat eller använda det i utpressningssyfte. De som är skeptiska tycker jag är det med rätta. De ställer samma kritiska frågor som jag gör när det gäller dolda inspelningar. Går informationen att få fram på annat sätt? Är det värt det?

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se

Josephine Freje Simonsson och kollegan Linnea Hambe delade med sig av sina metoder på Gräv11. Se deras föredrag här.