Onsdagen den 7 juli i år avgick Sveriges arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Inget konstigt i det, ministrar har avgått förr, och kommer med all sannolikhet att göra det igen. Men historien skulle den här gången ta en oväntad vändning. Några dagar efter avgången publicerade Aftonbladet historien om “Anna” som påstod att Littorin köpt sex av henne fyra år tidigare. Det hade funnits fler anledningar till Sven Otto Littorins avgång än de han hänvisat till den där onsdagen i juli. Affären Littorin var igång.

Nu, nästan ett halvår senare, framstår affären som på många sätt unik. Den blev ovanlig för media. Dels kom affären att utvecklas från ministerskandal till mediedebatt. Dels satte den fingret på en mängd
etiska frågor. Hur förhåller man sig till en enda anonym källa? Hur behandlar man en person som vägrar svara på frågor? Hur länge är man en offentlig person? Samtidigt kunde man skönja att regeringen hade ett nytt sätt att hantera kriser av den här sorten.

Vi har gjort en etisk översyn och innehållsanalys av samtliga artiklar i ämnet som publicerades i Sveriges sex största dagstidningar samt på deras webbplatser. Till detta genomförde vi kvalitativa intervjuer med chefredaktörer, redaktionschefer och ansvariga utgivare på tidningarna. Vi fann glädjande resultat men också oväntade tendenser.

Tidningarna vi undersökte skötte sig väl ur etisk synpunkt, trots att vissa höjda röster hävdade motsatsen när frågan fortfarande levde. Fast att affären bjöd på många fällor i form av snaskiga detaljer, frågans privata natur och de svaga källorna lyckades publicisterna manövrera rätt bland blindskären.

Samsynen bland publicisterna vi intervjuat är uppenbar, och vi tycker oss kunna visa att de etiska spörsmålen är mycket levande och omdiskuterade på redaktionerna. Det är av största vikt att det
fortsätter vara så. För det som är god pressetik i dag är inte nödvändigtvis god pressetik i morgon.

Affären är på många sätt ett tecken i tiden. Den ger exempel på flera svåra frågor och förändringar som svensk media står inför. En märkbar trend är att en ny skandalhantering tagit form. Det har länge funnits ett tyst avtal mellan svensk media och den offentliga makten. Makten erbjöd öppenhet och medierna bjöd tillbaka med publicistisk hänsyn. Detta avtal har förändrats i och med affären Littorin. Regeringen valde denna gång en radikalt annorlunda väg. Tystnad och undandragande.

Sven Otto Littorin höll en presskonferens där han talade om helt andra saker än det som visade sig vara den egentliga frågan, därefter försvann han. Detta kunde han göra då media, i det här läget representerade av Aftonbladet, spelade efter det gamla avtalet. Aftonbladet hade genom kontakt med Littorin bjudit in till det förväntade samtalet. Man väntade sig intervjuer och kommentarer och den sedvanliga öppenheten. Den kom aldrig. Aftonbladet visste inte hur man skulle bemöta detta. Regeringen lyckades med sin skademinimering.

Det traditionella avtalet är brutet. Av ena parten. Därmed krävs ett förändrat förhållningssätt även av den andra. Erbjuder makten tystnad istället för öppenhet måste medierna stå för hårdare granskning. Exakt hur ett framtida avtal mellan makt och media kommer se ut återstår att se. Dock är det av största vikt att det tecknas utan att etiken förflackas.

Det är i det här ljuset man bör se den kritik Aftonbladet möttes av. De stod inför en helt ny situation där ingen riktigt visste vad man
skulle göra. Det fanns ingen praxis för de publiceringsbeslut Aftonbladet hade att fatta i det här läget och man klarade inte av att hantera dem. Detta resulterade i att huvudfrågan, en ministers avgång på falska grunder, kom i skymundan och att debatten slog tillbaka mot media. Den nya strategin verkar fungera och det är rimligt att anta att den kommer att användas igen.

Christoffer Malm

Sara Rönnberg

Anders Hovne

Skribenterna är journaliststuderande vid Göteborgs Universitet, JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Deras magasin om medierna och Sven Otto Littorin finns här.