”Ska du avgå nu, Lena?”
Dagligen döms människor i en mediedomstol. En privat, vinstdriven, reklamfinansierad domstol som både anklagar, dömer och bestraffar. Ledamöterna är självutnämnda och kommer från de stora mediekonglomeraten Stenbeck, Disney, Schibsted, Bonniers och Time/Warner.

”Hela sanningen om kraschen!”
Medierna tar sig också rätten att välja ut, tolka och beskriva olika delar av verkligheten åt oss, de brottstycken av verkligheten som de bestämmer är viktigast.

”Läs vad svenskarna tycker om EU!”
Medierna driver sina frågor, de skapar opinion. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna.
Orden är inte mina. Det är citat på en baksida på en av de viktigaste böckerna jag läst de senaste tio åren.

Jag hade gjort min praktik på Aftonbladet och där sett en dramafabrik från insidan, och genomgått en journalistutbildning i princip i avsaknad av mediekritik.

På insidan av pärmarna i boken stod:
Det är så tydligt när man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man inners vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informationsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet, den kommer inte från media.

Mediebruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans, att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare!

Vi lever ju i raka motsatsen. Vi lever i sammanhang.
Samtidigt som jag läste pärmen gick ett program på TV som hette Mediemagasinet. Ett inslag skildrade hur alternativ media ofta hade en sannare bild av skeenden än mainstreammedia. Att det i efterhand visade sig att alternativ media ofta var mer att lita på.
Jag tog ett beslut: Ingen mainstreammedia för mig!

Sedan dess har jag konsekvent bojkottat densamma. I stället har jag läst på och fördjupat mig om saker som intresserat mig, hopplöst hört på tjatet från min nyhetsberoende omvärld att jag ”inte hänger med”. Men jag har mått bättre. Ett medvetet beslut. Som jag aldrig ångrat. En del i vad som botat diverse depressioner och känslor av hopplöshet där den sönderstyckade världen inte kunde vara mig mer egal.

Om man läser min svidande mediekritik runt 2008 då jag började aktivera mig i Piratpartiet igen är detta spår tydligt. Det är faktiskt först i Piratpartiet jag åter tvingats in i denna sönderstyckade mediekarusell igen. Tror aldrig jag ens sagt till någon att bojkott av gammelmedia varit min princip. Men det var det. Länge.

Jag ställer inte upp på en förljugen mediebild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
 Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
 Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats.
 Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
 Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen. 
Jag ställer inte upp på medier som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.
Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen.

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.
Så äckligt.
Som politiker förväntas jag förhålla mig till denna värld som en slav. Äta den, leva den, hungra efter den. Samtidigt som jag vet hur usel den är.

Men jag har fått nog nu.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där personkulter tävlar med hatkulter, där krypandet för den media som till stor del är orsak till att demokratin inte längre lever får styra varje människas steg.

Hur kan vi bli förvånade att rättssäkerhet monteras ned när medierna är både utredare, åklagare och domstol? När – trots att svenskarna är mot hårdare tag – snart när varenda politiker tävlar i att höja straffnivåerna. I ett land där invandrarfientlighet fortfarande inte är ett större problem gör mediernas och gammelpartiernas äktenskap att Sverige snart har en invandrarfientlighet. För alla vägrar att samarbeta med Sverigedemokraterna, samtidigt som de gärna snor deras politik.

Vilket fantastiskt hyckleri.

Nej, det är inte undra på att lagar om övervakning och inlåsning av marknader går genom i ett sådant land. När gammelmedia tagit på sig att vara både anmälare, polis, åklagare och domstol.

Finns det något straff i Sverige i dag som är värre än det Mona Sahlin en gång fick och Sven Otto Littorin i sommar fått? Där medier hänger ut folk till gamarna. Ingen rättegång, ingen ordentlig utredning och om du visade dig vara oskyldig får du inte mer än en pytteliten notis.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där allting bara är ett drama, där politiken är helt i skymundan, där ideologin är död och alla förvandlats till lismande pragmatister som ler falskt på bild. Jag ställer inte upp på en värld där människor inte får lov att vara människor.

Och jag ställer inte upp på en värld där medborgare kallas för ”väljare” och konsumerar partier som schampon i en livsmedelsbutik. Där opinionsinstituten får bestämma valresultatet.  Vi människor är inte mera slavar än vi gör oss till i ett demokratiskt samhälle. Vi väljer själva mellan populism eller massrörelse. Vi har visst ett val. Det andra är bara femtioelva gånger svårare. Men kommer löna sig i längden.

Det finns en värld utanför en medelklassifierad, snuttifierad, hotifierad gammelmedial verklighetsbeskrivning. Den lever i förorter, hos utförsäkrade, hos utstötta. Den lever hos nördar, hos libertarianer, hos polyamorösa. Den lever hos udda, hos missbrukare, hos diagnosticerade. Hos ungdomar, hos muslimer, hos uteliggare för att ge några exempel.

Det är bara det att dagens politiska diskurs (ursäkta prettoordet men jag hittade inget annat) bestämt att endast några få av de grupperna är värda att lyssna på eller ta på allvar. Det är bara de ”vanliga” som räknas i en valrörelse. Ungdomar går förstås bra, och nördarna har själva startat ett parti, men inte en jävel skulle få för sig att vända sin politik mot utförsäkrade. Då skulle man ju tvingas erkänna att vårt fina svenska samförstånd är brutet.

Politiker är människor. Människor som ska vara just människor. Människor som ska leva med dem som de representerar. Inte prata till dem genom TV-rutan. Framför allt finns inte den där ”väljaren” vi pratar om och så ofta vill vinna. Det är medborgare vi har att göra med.

Jag vet, det blir jobbigare så. Men i längden kommer vi att vinna.

Vi har fötter att gå utanför dörrarna med. Vi behöver inte vara slavar åt en gammelindustri som för längesedan spelat ut sin roll. Vi behöver inte jobba gratis för Bonniers.

Jag skulle kunna lova att det politiska parti eller den politiska rörelse som mellan 2010 - 2014 orkar lägga sin energi på långsiktigt opinionsarbete på golvet i samhället (nej inte fabriksgolven, den metaforen är utdaterad, LO) skulle ha all chans i världen. Det återstår att se vem som är så smart. Hittills verkar det ha varit de idiotförklarade Sverigedemokraterna som drog det längsta strået denna gång.

Jag anklagar gammelmedia och populistiska gammelpartier för att gemensamt ha skapat det spöket.

Klara Tovhult