Skip to Content

second opinion

Ursprunglig artikel publicerad i: www.dn.se 24 Januari 2012 / Politik
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(6)     Begrav den här! +(0)

Så kan Socialdemokraterna utnyttja medieintresset

Jonas_Morian_DSC7101.jpg
Foto: Tobias Björkgren

Dela |


Det socialdemokratiska partiets ledning våndas nu över processen med att tillsätta en efterträdare till Håkan Juholt. Kortfattat kan alternativen sammanfattas som
1) en tillförordnad partiledare utses av partistyrelsen, i väntan på formellt kongressval 2013, eller
2) en ny extrakongress utlyses där en ordförande väljs.

Oavsett vilken metod man beslutar sig för kommer det mediala intresset för socialdemokraterna sannolikt vara fortsatt stort.

Frågan är om det hårt prövade partiet förmår att utnyttja detta. Själv har jag just kommit hem till Sverige efter en studieresa i Washington, där jag fått tillfälle att prata med kunniga människor om de nu pågående primärvalen om en utmanare till sittande president Barack Obama. Utan jämförelser i övrigt – USA och Sverige har som bekant väldigt olika politiska system – slår det mig att vi här kanske överskattar behovet av en oppositionsledare, i varje fall när det inte står något val för dörren.

I USA är det republikanska partiets ledare inte någon av de som nu tävlar om att bli presidentkandidat. I stället har man en partiledare som motsvarar ungefär våra svenska partisekreterare, men som kompletteras av en talman i representanthuset och en gruppledare i senaten. Och ingen skulle påstå att republikanerna inte kan bedriva opposition innan man valt en presidentkandidat. På motsvarande sätt skulle nu socialdemokraterna kunna göra; låta partisekreteraren och riksdagsgruppledaren ta ansvar för partiet och riksdagsarbetet, i väntan på att det finns ordförandekandidater att ta ställning till.

De som menar att socialdemokraterna nu snabbt – helst redan den här veckan – måste lösa partiledarfrågan, gör det med argumentet att s annars riskerar att förlora det politiska initiativet och möjligen också väljare. Jag menar att man inte haft initiativet på rätt länge. Det extrema mediala fokuset på Håkan Juholts olika tillkortakommanden har gjort det närmast omöjligt för partiet att nå ut med något politiskt budskap. Detta har i sig bidragit till det allvarliga opinionsläget. Därför har man egentligen inte så mycket att förlora.

Och faktum är att det ju var just den förra processen med att få fram en ny partiledare efter Mona Sahlin som lade grunden till många av de problem som sedan drabbade socialdemokraterna. Det var inte så mycket ett val som en kröning som skedde på extrakongressen för mindre än ett år sedan. Innan dess var Håkan Juholt i hög grad okänd för väljarna, och även många aktiva socialdemokrater blev tagna på sängen när han överraskande presenterades som valberedningens förslag.

Hade socialdemokraterna i stället haft flera olika kandidater, som efter att Sahlin aviserat sin avgång ställt sig upp och sagt att de skulle vilja anta utmaningen att leda sitt parti, så hade förmodligen aldrig Juholt blivit vald. Nu blev han en kompromisskandidat i elfte timmen, efter att distriktsrepresentanter motsatt sig och blockerat flera andra förslag från valberedningen. Och i och med att det blev så bråttom på slutet missades – av allt att döma – det i andra rekryteringssammanhang obligatoriska momentet med att kolla upp ”lik i garderoben” och att ta referenser. Hade så skett hade Juholt varit bättre rustad mot skriverier om att hans sambo var dömd för bedrägeri, och hans egna tveksamma bostadsersättning från riksdagen.

Skulle socialdemokraterna den här gången låta personer i sin egen takt få träda fram som partiledarkandidater så finns det mycket att vinna med det.

Dels bibehåller man det mediala intresset för socialdemokratin under en längre tid. Dels kan medierna, med sin ofrånkomliga granskning av kandidaterna, göra en del av jobbet åt valberedningen. Eventuella försyndelser lär komma fram ganska snabbt – och det innan någon står i färd med att väljas till partiordförande, eller i värsta fall redan valts.

Miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet har visat att det går alldeles utmärkt att ha öppna processer där flera kandidater till partiledarposten står emot varandra, utan att det urartar till personangrepp eller inbördeskrig. Tvärtom har kandidaterna fått goda möjligheter att, såväl internt i sina respektive partier som i medierna, i positiva ordalag beskriva vad de vill göra politiskt. Varför skulle inte socialdemokraterna kunna göra likadant? Låter man nu demokratin få ta sin tid så ger man på köpet den som till slut väljs till ny partiledare – tillika statsministerkandidat – betydligt bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jonas Morian

Dela |
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(6)    Begrav den här! +(0)
CAPTCHA
Denna fråga är för att testa om du är en mänsklig besökare och för att förhindra program att spamma.
Image CAPTCHA
Skriv in de tecken som visas i bilden.
Kommentarer. Kommentatorn har juridiskt ansvar för sina inlägg.