Skip to Content

second opinion

Ursprunglig artikel publicerad i: www.aftonbladet.se 07 Juni 2011 / Nyheter
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(21)     Begrav den här! +(2)

Granska påståendena om ökad barnfattigdom

Medierna ska granska. Men de granskar inte påståenden om ökande barnfattigdom - trots att den faktiskt minskar rejält. Kollar man inte en bra story? Eller granskar man aldrig påståenden om människor som har det svårt?

Dela |

Med Rädda Barnens två rapporter om barnfattigdom i Sverige har en mycket omfattande debatt inletts. Detta med all rätt; ifall barn i Sverige växer upp i fattigdom engagerar det oss alla och vi vill lösa problemet.

En så stor debatt tar sig förstås direkt in i politiken. En lång rad debatter i riksdagen har först på detta tema. Håkan Juholt talade om en ”explosionsartad” ökning av barnfattigdomen i sitt första anförande. Socialdemokraterna lovar nu att ”avskaffa” densamma.

Ett stort antal medier har drivit på. Också det helt naturligt, kan tyckas, eftersom de uppmärksammar ett samhällsproblem som engagerar. Därtill passar det in i det journalistiska uppdraget att granska makten och politiken.

Expressen har haft en särskild valstuga där politiker har intervjuats. Aftonbladet har kört en artikelserie om hur problemet kan fås att minska. Många reportage om enskilda familjer har återberättats. Allt för att visa bilden av ett stort problem.

Men har vi att göra med ett stort och kanske växande samhällsproblem? Tillåt mig en utvikning i sakfrågan: Rädda Barnen mäter i sin första rapport barnfattigdomen på två olika sätt. Enligt det ena ökar barnfattigdomen och enligt det andra har den minskat – en halvering sedan 1997. I den andra rapporten mäter de bara på ett sätt och säger att den ökar.

Vad är då sant?

När Rädda Barnen konstaterar en minskning mäter man familjers faktiska inkomst, i kronor och ören. Färre lever alltså på låga inkomster. I den senaste rapporten uttrycks detta så här: ”De disponibla inkomsterna har överlag ökat för barnfamiljer i alla inkomstskikt (min kursivering) under det senaste årtiondet.”

Men om inkomsterna i alla inkomstskikt har ökat, hur kan barnfattigdomen då också påstås ha ökat? Jo, om man struntar i kronor och ören och bara räknar procent. Det är det andra måttet. Då räknas den som fattig som har en inkomst under 60 procent av genomsnittet.

Tänk då att en person med genomsnittlig inkomst får en ökning med 1000 kronor per månad och en med lägre inkomst får en ökning med 700 kronor. Då har alla fått det bättre – i kronor och ören – men skillnaden har ökat med 300 kronor. Relativt – i procent – anses då fattigdomen ha ökat!

Det är ganska uppenbart att familjer konsumerar för kronor och ören och att en ökad inkomst med exempelvis 700 kronor minskar deras fattigdom. Och det är den utvecklingen vi har haft mer än det senaste decenniet, vilket rimligen bör välkomnas.

Varför är detta relevant? Jo, för om man räknar i kronor och ören blir slutsatsen att fler bör få ökad inkomst. Räknar man i procent kan slutsatsen lika gärna bli att alla utom de fattigaste ska få lägre inkomst, för då minskar skillnaden.

När Riksdagens Utredningstjänst, RUT, i närtid har studerat problemet konstaterar de också en mycket tydlig minskning av antalet fattiga barn. Detta betyder inte att vi inte ska bry oss om de som fortfarande finns, men det betyder att vi är på rätt, inte fel, väg.

Tillbaka till media. Ett problem som knappt har nämnts tidigare slås nu upp i stora artikelserier – nu när det har minskat under en längre tid, under regeringar av olika färg! Men budskapet i media är ju inte att det minskar, tvärtom.

Det finns ett enda undantag från detta – som jag har sett – och det är Dagens Samhälle, som under sin relativt nye chefredaktör Mats Edman har konstaterat precis det jag konstaterar och även varit skarpt kritisk till debatten och dess populister.

Varför har media inte granskat påståendena om barnfattigdomen och dess ”explosionsartade” ökning? Några teorier: Dels, förstås, för att man inte ska kolla en bra story. Det säljer bättre med skandal och problem än med frid och fröjd.

Men kanske också för att journalister har som utgångspunkt att försvara de utsatta mot överheten. Detta är förstås sympatiskt, och leder ofta till en viktig granskning, men kan uppenbarligen leda till utebliven granskning.

Men media borde rimligen granska även påståenden om att vissa har det svårt. Annars kan ju vem som helst påstå vad som helst, bara det handlar om att någon har det svårt.

Med detta, återigen, inte sagt att det inte finns de som har det fattigt eller att det inte finns samhällsproblem. Men om vi byter politik för att vi tror att problemen ökar – när de i själva verket minskar – så har vi hamnat fel. Särskilt som att då kanske problemen ökar på riktigt.

Johnny Munkhammar
Rikdagsledamot (m)

Dela |
Rösta på second opinion: Lyft upp den här! +(21)    Begrav den här! +(2)
CAPTCHA
Denna fråga är för att testa om du är en mänsklig besökare och för att förhindra program att spamma.
Image CAPTCHA
Skriv in de tecken som visas i bilden.
Kommentarer. Kommentatorn har juridiskt ansvar för sina inlägg.
Den 22 Augusti 2011 11:19:18

Hampus Eckerman

Nej, RUT har inte alls konstaterat en minskning av fattiga barn. Det är ett rent påhitt. Frågan är varför Munkhammar fortsätter med detta påhitt gång på gång, trots att han vet att han far med osanning.

Rädda barnen har redan bemött de här av borgerliga upprepade stolligheterna:

http://www.rb.se/press/kommentarer/Pages/Kommentar_till_Populisternas_Julafton.aspx

Den 02 Juli 2011 17:11:41

Qvintus Erwin Urvind

En fördjupad forskning på området är mycket önskvärd. Vad jag t.ex. gärna skulle vilja ha svar på är hur barnfattigdomsutvecklingen hänger ihop med invandringspolitiken och trenden att de fattiga i samhället i allt mindre grad är benägna att skaffa barn. Om det nuförtiden är mest moderater m.fl. som har råd att välkomna och uppfostra barn i sin familj, så kan jag förstå att Munkhammar tycker att vi är på rätt väg.

För oss som är intresserade av ett så jämlikt samhälle som möjligt är det givetvis den relativa barnfattigdomen som är det främsta jämförelsetalet, inte att flera jobbskatteavdrag har gjort att alla som arbetar (och därmed de allra flesta föräldrar) har fler kronor än tidigare i disponibel inkomst — vilket också i förlängningen innebär att allt mindre av samhällsservice o.dyl. finansieras gemensamt via skatterna (och ibland av en medmänsklig solidaritet i lokalsamhället). När allt mer ska betalas från det privata kontot, så är det ju i ännu högre grad den relativa fattigdomen som är relevant, inte kronor och ören. Och här skulle det även kunna vara lämpligt att både bredda och fördjupa debatten om i vilken riktning vårt samhälle går.

Så kunde t.ex. jag som växte upp i en superfattig familj på 70-talet följa med på skolresor och spela fotboll m.m. utan att bekymra mig om hur det påverkade min familjs ekonomi; däremot hade jag förstås aldrig någon veckopeng som de flesta av mina kompisar hade.